Dinosaurieutvecklingen

Årets födelsedagskalas höll på att sluta i en riktig religiös strid. Flashiga Jesuskoppen, som både "saves" och "shaves" överglänste till att börja med stackars växande dinosaurien, till evolutionssupportrarnas förtret. Men så här i efterhand står det klart att även evolutionen har sin charm.

Regrediering

Ser en helvetisk arbetsvecka sträcka ut sig framför mig, men finner hopp i att den kommer att belönas på fredag.

Förnuft och känsla

Vissa dagar är det väldigt lätt att hitta orsaker att inte arbeta. Typ när man ska helgarbeta. Idag tänker jag mig till exempel att den här understreckaren skulle kunna vara en fantastisk ursäkt att ha ett Ang Lee-maraton.

I'm not living, I'm just getting older

Fast presenterna blir bara bättre för varje år, och festerna.

Den moderate Brüno

För att vampyrer som kan vara i solen är lame

Freud och Phil och Zelig

De senaste veckorna har jag funderat lite över begreppet "authentic self". Det hela började kanske redan i somras när jag läste Fru Freud och jag inför ett samtal med Anna Lytsy på Teater Tribunalen. Jag har alltid varit skeptisk mot psykoanalysen som form, även om jag tycker om figuren Freud och författaren Freud. Därför måste jag erkänna att jag hade en grundskepsis mot bokens tema, en människa som liksom hittar sitt Verkliga jag genom analysen.

För det första var jag alltså tveksam till att det just är genom psykoanalysen man skulle kunna nå självkännedom (en tveksamhet som bokens huvudkaraktär tack och lov delade). För det andra har jag rätt länge varit tveksam till idén om ett sammanhållande jag. Jaget är ju po-mo och proteanskt och allt det där nuförtiden, väl? Samtidigt var Fru Freud och jag rätt övertygande: här var en karaktär som verkligen hade smusslat undan en del av sig själv till förmån för en annan, och som bevisligen mådde uselt på grund av det. Om det sedan var så att psykoanalysen skulle vara enda vägen till det verkliga jaget ens för den karaktären, nja, det är jag fortfarande inte riktigt säker på.

Nu är inte fru Freud den enda doktor som hjälper en att hitta sitt verkliga jag. De som följer Dr Phil lika slaviskt som jag har förstås noterat det återkommande talet om "authentic self". Visserligen låter Dr Phils definition av begreppet vettig: det autentiska jaget är den man egentligen, bortom det som man är för att alla andra vill att man ska vara det. Men det känns förstås tveksamt att just Dr Phil använder det (bara namnet, liksom). Mycket förstås för att det är svårt att se hur hans förenklade Skinnermetoder skulle kunna få fram så mycket autentiskt över huvud taget. TV och självhjälpsböcker känns inte heller helt förenliga med begreppet "autentisk". Sedan har jag i relation till just Dr Phil alltid undrat om det där "autentiska jaget" man ska hitta fram till alltid är ett bra eller eftersträvansvärt jag. Inte minst som Dr Phils värderingar generellt inte överensstämmer med mina (kanske ett av de främsta skälen till att jag inte kan sluta se på programmet). Det kan helt enkelt inte vara samma saker som han letar efter längst inne i en människas själ, som jag letar efter.

Efter att ha sett om Woody Allens Zelig häromveckan passade jag på att läsa essän "Inauthenticity and personal identity in Zelig", i boken Woody Allen and Philosophy. I en fotnot hittade jag ett stycke där författaren David Detmer sammanfattade problemet med det autentiska rätt bra. Filmen handlar i grunden om problemen och vinsterna med att vara så bra på att anpassa sig till människors förväntningar, att man rent fysiskt blir en kameleont.

"Needless to say, the existentialists, unfortunately, did not always follow their own advice. The most notorious example is that of Heidegger's Nazism; for the only way to avoid concluding that he was just going along with the crowd is to affirm that he was an authentic Nazi. And this latter possibility, in turn, illustrates that authenticity, while necessary for a good life, is by no means sufficient for it. One can be an authentic creep."

Att bita sig själv i svansen

Jag har så länge någon kan minnas varit något av en poptjej. Jag har aldrig frivilligt lyssnat på rock, inte ens för att få hångla. Trots det har årets bästa låt varit You Give Love a Bad Name med Bon Jovi. Det har två orsaker:

1. Barneys Get Psyched Mix från HIMYM.

2. De tre musketörerna på Stockholms stadsteater.

Men Universal vill helst inte nå nya lyssnare för sin musik genom att den spelas på teater. Trots att de får betalt för det utan hotar nu att stämma Stockholms stadsteater för upphovsrättsbrott.

Det tycker jag verkar lite kontraproduktivt, jag

Saker som är bra.

C är tillbaka från den högst tillfälliga ex-pat-förvirringen och jag fick inte bara min BFF inom behändigt avstånd utan även en present! Någonting total eclipse-kollektivet länge suktat efter: Ett perslonligt bibliotekskit. Det innehåller fickor att klistra på insidan av böckernas pärmar, datumsäpel och utlåningskort.

En annan glad nyhet är att alla noveller av Charlaine Harris som utspelar sig mellan eller parallellt med True Blood-böckerna (The Sookie Stackhouse Novels) kommer att ges ut samlade i en bok i höst. Den 6:e oktober kommer A Touch of Dead till en internetbokhandel nära dig.

Och som ett helt fristående avslutande tv-klipp utan koppling till någonting alls, HIMYM:s Slapsgiving:

Bonnie-uppdatering

Eftersom det främsta syftet med Total Eclipse-bloggen är att hålla läsarna underrättade om vad som sker i Bonnie Tyler-världen, måste vi förstås delge er det här diagrammet som uppenbarligen skapats för att underlätta uttolkningen av Total Eclipse of the Heart.

Pheeew!

Jag såg just om 28 dagar senare och känner mig lite extra lättskrämd för närvarande. När P häromkvällen frågade om jag också hörde det konstiga ljudet och härmade ett zombievrål fick jag hjärtklappning och yrsel. Men de flesta rädslor kan ju bemästras med kunskap och förberedelse och nu är SvD mig behjälpliga genom att rapportera om Robert Smith?s (Hej, ta internetnick in i verkligheten!) forskning om hur man bäst slår tillbaka mot en Zombieattack. Tydligen är det bästa att slå till massivt och ofta. I kommentarerna finns (förutom de vanliga PK-är-det-här-vad-mina-skatte-pengar-går-till?-SvD-har-sjunkit-till-olidliga-nivåer-haverister) tänkvärda förslag om att zombies borde frysa vid kallare temperaturer och varför de inte anfaller varandra. Det borde innebära att zombies inte är så intresserade av att invadera Sverige under vinterhalvåret iaf!

Noterat

Spencer Pratt ger sig in i Figurationer-debatten.

Adjö barndom

Det har varit en hård sommar för 80-talister - först Michael Jackson och nu John Hughes, alla barndomens ikoner försvinner förutom Madonna.

Personligen föredrar jag mina tonårsfilmer lite sunkigare än John Hughes gjorde dem, min favoritgenre har alltid varit prostitutionsfilmer med Patrick Dempsey (här och här).

Av John Hughes filmer är det istället John Candy-komedierna jag älskat mest. Den rara Uncle Buck förstås, men framförallt världens roligaste road movie, Plains, trains and automobiles. Inte minst för att världens näst roligaste road movie, Tommy Boy, aldrig skulle ha blivit till om det inte var för den här filmen.

Filmkoma

Tomma rum

C är i Emmaboda och kör runt med en limo i de småländska skogarna.

Läs om konstprojektet Tomma rum här och här.