Nu när det är augusti och jag ser tillbaka på min läslista från början av sommaren ser ju resultatet lite sorgligt ut. 4 av 13 utlästa! Visserligen är det några dagar kvar på sommaren, och jag hoppas fortfarande kunna läsa ut åtminstone ett par till av böckerna. Men det är ändå förvånande med tanke på hur mycket läsning jag faktiskt hunnit med. Det visar bara att det är helt poänglöst att försöka planera sin läsning. Plötsligt är man på väg någonstans och försöker hålla sin packning till bara handbagage: kommer en inbunden Almqvist att vara boken man tar med då? Kommer man att vilja vara fast med bara Tennysons dikter att läsa under en hel vecka? Borde man inte läsa något på Paristema snarare än Thomas Bernhard när man är i Paris?
Nå, strunt i det jag inte läste, här är lite av det jag faktiskt läste:
Jean Rhys, Goodmorning, midnight som jag skrev om i den här krönikan.
James M Cain, The postman always rings twice Cain har även skrivit förlagan till Double Indemnity, en av Billy Wilders bästa filmer, som liksom "postman" (och The Apartment) utspelar sig i den grymma försäkringsbranschen. Fascinationen för försäkringsbranschen beror förstås på att Cain själv jobbade inom den, ursprunget till fascinationen för mordiska kvinnor har jag däremot ingen aning om.
Denis Diderot, Rameaus brorson Kanske var det parisresan som gav mig impulsen att återigen göra ett försök att läsa Diderots roman, för här beskrivs en hel del stadsstrosande. Men det väsentliga i boken (om det nu finns något väsentligt i Rameaus brorson, jag tror att det jag gillar mest med den är hur oväsentlig den är) är diskussionen om konsten, "geniet" Rameau och hans mediokra släkting. På så sätt känns Rameaus brorson som ett utmärkt substitut för Bernhards Gamla mästare. Om inte annat så är boken en god ursäkt att lära sig mer om Querelle des Bouffons. Bonus: En querelleplaylist.
Carl Johan De Ge Geer, Jakten mot nollpunkten Det här var en mycket bra bok att läsa i juni, parallellt med Aftonbladets allt mer hysteriska bevakning av prinsessbröllopet. En övertalande argumentation mot både monarki och adel, men framförallt en verkligt vacker skildring av den där typen av lekande vänskap som föder ens kreativitet. På det temat rekommenderar jag också Niklas Rådströms En handfull regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar