Nu sitter jag på ett tåg till Lund för att gå igenom manus tillsammans med den här mannen. Ska bli himla trevlig att hälsa på hemma hos en familj vars främsta intresse verkar vara mat.
I övrigt låg jag vaken på natten och funderade över stress. (Visst låter det trevligt?) Slutsatsen blev väl att man ibland ska dra ner lite på allt. Och att det är svårt att förstå att saker går i vågor, då jag alltid tar för givet att känslan jag har just nu (nu definierat som de senaste tio minuterna) kommer att vara för resten av mitt liv.
Så om jag säger nej till dig betyder det inte att jag inte tycker om dig.
Bara att jag tycker mer om mig.
2 kommentarer:
Det märkliga är ju att man aldrig tycker illa om någon annan för att de säger nej för att de har för mycket, medan man alltid är rädd att andra ska tycka illa om en för det. Man skulle aldrig vilja att någon stressade för att hinna med ens fest/fika/middag/föreläsning/frilansuppdrag, men man är helt övertygad om att man sårar andra dödligt om man inte tackar ja själv. Det är ju egentligen självklart att man måste hålla ihop själv först och främst.
Visst är det konstigt! Jag säger nej hela tiden och jag har praktiskt taget aldrig varit med om att någon blivit sur. Ändå är jag fortfarande nervös. Mest med jobb i och för sig, då tror jag att det är en enkelbiljett till socialbidrag.
Skicka en kommentar