Njutningen av att säga nej

Nu sitter jag på ett tåg till Lund för att gå igenom manus tillsammans med den här mannen. Ska bli himla trevlig att hälsa på hemma hos en familj vars främsta intresse verkar vara mat.

I övrigt låg jag vaken på natten och funderade över stress. (Visst låter det trevligt?) Slutsatsen blev väl att man ibland ska dra ner lite på allt. Och att det är svårt att förstå att saker går i vågor, då jag alltid tar för givet att känslan jag har just nu (nu definierat som de senaste tio minuterna) kommer att vara för resten av mitt liv.

Så om jag säger nej till dig betyder det inte att jag inte tycker om dig.

Bara att jag tycker mer om mig.

Sommartidsaggressivitet

Ett fenomen jag upptäckt för första gången i år är sommartidsaggressiviteten. Alltså inte den generella aggressivitet som kommer sig av att folk blir trötta av att förlora en timme vid omställningen till sommartid. Utan den aggressivitet som riktar sig mot det faktum att sommartidsomställningen över huvud taget existerar.

Att se sommartidsomställningen som ett slags myndighetsutövning, eller konspiration if you will, har liksom aldrig slagit mig. Men nu när flera människor i min vänkrets börjat tala om den på det sättet behöver kanske också jag tänka om. Jag har länge sett sommartid/normaltid som något naturligt, möjligen påkallat av gud. Det kan bero på att jag föddes ett år efter att det slutligen infördes i Sverige 1980, och att jag alltså inte har något att jämföra med. Mina källor menar att införandet var en energibesparande åtgärd, p.g.a. oljekrisen, som genom att utnyttja soltimmarna bättre skulle sänka elkonsumtionen.

Även nu när jag är insatt i den nedriga historien bakom sommartidens införande har jag egentligen svårt att upparbeta den nivå av rättmätig ilska som krävs för att kunna kvalificera mig för riktig sommartidsaggressivitet. Av något skäl verkar folk till exempel sällan bli lika aggressiva över omställningen till så kallad vintertid.