Ett fenomen jag upptäckt för första gången i år är sommartidsaggressiviteten. Alltså inte den generella aggressivitet som kommer sig av att folk blir trötta av att förlora en timme vid omställningen till sommartid. Utan den aggressivitet som riktar sig mot det faktum att sommartidsomställningen över huvud taget existerar.
Att se sommartidsomställningen som ett slags myndighetsutövning, eller konspiration if you will, har liksom aldrig slagit mig. Men nu när flera människor i min vänkrets börjat tala om den på det sättet behöver kanske också jag tänka om. Jag har länge sett sommartid/normaltid som något naturligt, möjligen påkallat av gud. Det kan bero på att jag föddes ett år efter att det slutligen infördes i Sverige 1980, och att jag alltså inte har något att jämföra med. Mina källor menar att införandet var en energibesparande åtgärd, p.g.a. oljekrisen, som genom att utnyttja soltimmarna bättre skulle sänka elkonsumtionen.
Även nu när jag är insatt i den nedriga historien bakom sommartidens införande har jag egentligen svårt att upparbeta den nivå av rättmätig ilska som krävs för att kunna kvalificera mig för riktig sommartidsaggressivitet. Av något skäl verkar folk till exempel sällan bli lika aggressiva över omställningen till så kallad vintertid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar