Läsrapport: Den hemliga trädgården

Höstläsningen går framåt, och hittills har det funnits ett visst trädgårdstema i den. Jag har tagit mig igenom den tunna volymen med Vita Sackville-Wests trädgårdskrönikor, med alla de vackra växtnamnen och allmängiltiga sanningarna, som får mig att drömma om att besöka Sissinghurst Castle och trädgårdarna där.

Den andra trädgård jag har läst om skulle vara svårare att besöka i sinnevärlden. Klassikern Den hemliga trädgården är en favorit både för Lisa och Amanda. Själv missade jag att läsa den som ung, men är glad att jag har tagit igen det idag. Jag gillar den knepiga ungen Mary och det universum som byggs upp kring henne. Inte minst för att det är en superbrittisk berättelse, som med sina hedar och wuthering winds får en att tänka på Brontësystrarnas böcker. Ett perfekt soundtrack till boken är förstås Kate Bushs "Under the Ivy".

Som vuxen ser man kanske andra saker i berättelsen än man skulle gjort när man var yngre. Även om jag tycker mycket om att svepas in i den egna värld som den hemliga trädgården är, så tror jag att jag skulle ha älskat alla de små detaljerna ännu mer som liten. Idag funderar jag i stället mycket mer på vad trädgården betyder, hur den blir som en bild för att växa upp - att man behöver ett hemligt, eget rum, ett inre som är avskilt från de vuxna, för att själv kunna bli vuxen. Först när barnen i boken har uppnått det kan de möta de vuxna.

Kanske fördelas mina sympatier också lite annorlunda idag jämfört med hur det skulle ha varit när jag var barn. Den magiska Dickon med sitt djursällskap blir lite eeeh jobbig till slut. Som en Darcy med utmärkta sociala färdigheter eller en Heathcliff som inte är sociopat. Mest identifierar jag mig med den buttra sjuklingen Colin som bara vill vara på sitt mörka rum och bläddra i sina böcker. Vem vill inte vara en liten rajah?