Det öppna kontorslandskapets förbannelse

Det här är förbannelsen med det öppna kontorslandskapet. Man hör och ser precis vad alla andra gör, hela tiden. Snörvlande, hostande, hummande, visslande, kaffebryggande, telefonkonferansande, fingerledsknakande, kliande...

Vad fördelen med det öppna kontorslandskapet ska vara förstår jag inte riktigt. Att man slipper bygga väggar? Åh, den som ändå hade en vägg eller två!

Väderleksrapportdemens

Av olika anledningar såg jag jag ovanligt många nyhetssändningar igårkväll. Jag brukar sällan göra det annars, men igår, mycket på grund av presidentvalet i USA, såg jag och min sambo åtminstone tre olika nyhetsprogram med medföljande väderleksrapport.

När vi skulle gå och lägga oss frågade min pojkvän mig om det skulle regna imorgon. Det borde:
1. han redan veta, eftersom han sett exakt lika många meterologer och kartor som jag under kvällen.
2. jag kunnat svara på, eftersom jag fått det berättat för mig upprepade gånger med hjälp av spexiga grafiska effekter.

Men nej, vi lider tyvärr båda av grav väderleksrapportsdemens. Jag kan inte komma ihåg vad en meterolog säger. Inte ens om jag koncentrerar mig lyckas jag, det slutar alltid med att jag vaknar till vid snörapporten för fjällen och undrar vad de egentligen sa om stockholmsvädret för ungefär tre sekunder sedan.

Skulle jag bevittna ett mord och mördaren började prata om lågtryck, värmefronter och nederbörd skulle mitt minne omedelbart raderas och jag skulle aldrig kunna berätta om vem den skyldige var.

I natt avgörs det

Bootylicious

Den här dieten har jag också prövat, men det var inte för någon film.

Veckans stilförebild

Magdalena Ribbing har skaffat ny profilbild.

Pow! Pop! Puffin!

Att Island ligger pyrt till har väl inte undgått någon, men att deras sötaste fågel, lunnefågeln, också är hotad är kanske en nyhet.

Det största hotet heter Gordon Ramsay, även känd som Den elake kocken, ett epitet som jag alltid tagit för en överdrift, en del av en machoimage som Ramsay i egenskap av glorifierad mattant knappast kan leva upp till i verkligheten. Inte ens självbiografin Humble Pie med dess imponerande katalog över metoder att förnedra människor, lyckades övertyga mig om motsatsen.

Men när Ramsay igår dök upp hos Jay Leno och meddelade att han varit på lunnefågeljakt satte både jag och min pojkvän kvällsteet i halsen. Lunnefågeln med dess sorgsna clown-look, som på engelska har det passande namnet puffin (lite som en "penguine", fast uppuffad), som inte kan flyga eftersom den är för fet för att bära sig själv (adorable!) - Ramsay kunde lika gärna sagt att han skjutit jultomten.

snälla, snälla inte ännu!

Det här beskedet gör mig helt bedrövad.

Serge: Det stora youtuberetrospektivet

I Dagens Nyheter kunde man igår läsa att muséet Cité de la musique i dagarna drar igång en stor Serge Gainsbourg-utställning för att hylla det franska chansongeniet och jättepervot.
För den som inte känner för att lägga pengar på en parisbiljett bara för att höra Vanessa Paradis viskläsa Gainsbourgs sångtexter, rekommenderar vi i stället en Gainsbourg-på-youtube-festival. Följande är ett förslag på upplägg; periodiseringsmetoden skiljer sig något från Cité de la musiques.


1. Perioden då Serge inte fick ligga så mycket som han ville

I sin ungdom var Serge en chansonkompositör i svartvitt, som charmade folk med sina obamaöron snarare än genom att vara ful i mun. Under denna tid skrev han bland annat Jacques Prévert-hyllningen "Chanson de Prévert" som anknyter till den fina franska traditionen att dikta om döda löv och trummande regndroppar. Serge gjorde också sitt bästa för att få ligga med Brigitte Bardot, men kom inte längre än till en duett om "Bonnie & Clyde" (baserad på Bonnie Parkers egna dikter, som återfinns i svensk översättning av Lars Mikael Raattamaa i Lyrikvännen: Verskonstens ABC).

2. Perioden då Serge försökte ligga med France Gall

Detta är perioden då Serge skrev ekivoka sånger till sockersöta France Gall (som bland annat framförde en av hans låtar i Eurovisionsfestivalen), och toppade dem med videor där han storastyggavargenstirrade på henne. Till exempel "Dents de lait, dents de loup", eller "Les Sucettes" (om vilken en youtubare skriver: "serge gainsbourg is a dirty old man, he's looking to her like he wants a blowjob from france gall because he knows the meaning of the songstupid dirty motherf*cker").

3. Perioden då Serge fick ligga med Jane Birkin men föredrog att tortera henne

Under denna period var Serge ihop med Jane Birkin och tvingade henne att sjunga duetter i fel skala. Dessutom skrev han under denna tid filmen Je t'aime... moi non plus (De sexuella på svenska), där Jane Birkins karaktär utsätts för diverse sorters sexuellt, verbalt och fysiskt våld. Men samtidigt ser väldigt snygg ut. Ett bonus med filmen är Gerard Depardieus roll som en man som har ett väldigt, väldigt speciellt förhållande till sin häst.

4. Ögonblicket då Serge ville ligga med Whitney

Ögonblicket som redan youtube-kanoniserats av Filip & Fredrik.

5. Perioden då Serge antagligen inte fick ligga så mycket men gjorde ett antal provocerande videor som antydde att han låg med allt och alla

Från den här tiden minns man kanske framför allt videon med dottern Charlotte Gainsbourg ("Lemon Incest") och "Mon Legionnaire" (homoerotism med otippat slut). Men själv föredrar jag den lågmälda värdigheten i liveframträdandet av "Je suis venu te dire que je m'en vais" (ungefär: "Jag har kommit för att berätta för dig att jag ger mig av"). Låten är en återkoppling till den franska chanson-om-döda-löv-traditionen som inledde Serges karriär.

Oh, baby, baby

Alla är inte intresserade av fotboll. Alla tycker inte om teater. Alla går inte upp i brygga av frimärkssamlingar eller WoW. Och alla tycker inte om barn. Och det är klart att om man har vänner som är helt inne på fotboll eller frimärken och man själv är helt ointresserad så visar man ett artigt intresse eftersom man ofta vill vara snäll mot människor man bryr sig om. So far so good.

Men hur ofta förutsätter ytligt bekanta eller helt främmande människor att man ska vara intresserad av att prata om WoW i fyra timmar eller titta på deras hockeybilder en hel eftermiddag? Men med barn, alltså, då finns det ingen gräns för hur intressanta de är! Trots att spädbarn ägnar sig åt högst fyra aktiviteter och inte kan ett enda festligt trick. Och om man inte är helt begeistrad av varje random knodd kan man få höra saker som att man minsann inte är en "riktig kvinna", vad nu det är.

Och förresten, varför är barnvagnsplatserna på bussarna i mitten av bussen? Varför inte längst bak? Då skulle det inte bli bråk mellan föräldrarna och chauffören för att vagnarna blockerar gången och utrymmningsvägar. Längst bak i bussen går ju ingen förbi.

Det var bättre förr

Förläggarliv anno 1957 i Med glorian på sned.

Vem ska köpa Knyttet?

Lågkonjukturen börjar redan bidra till ett hårdnande samhällsklimat. Igår stals ett gäng muminkostymer från en turnerande teaterensemble. Frågan är hur den svarta marknaden ser ut för muminkostymer? Man kan visserligen tänka sig många som gärna skulle äga en sådan - barnlitteraturvetare, Hallongrottan - men frågan är vem som kan frigöra tillräckligt med cash för att förverkliga drömmen?

Det verkar förresten inte vara första gången en muminfigur är på drift.

Hemligheten avslöjad!

Som de bloggande 80-talister vi är har vi naturligtvis inga gränser för vad vi lämnar ut på nätet, inga hemligheter, inga hämningar.

Vi skulle aldrig drömma om att försöka undanhålla våra bästa recept eller aladåbtips.

Dagens matlagningstips för er vegetarianer med aladåb-munchies är agar-agar. Som gelatin men gjort på alger. Är man lite för generös med flingorna det kommer i får aladåben samma konsistens som en studsboll. En sk. studsaladåb.

Keats and Yeats are on your side

Usama bin Ladin skriver en bok om sin syn på saken.

Morrissey skriver en självbiografi.

Låt oss spekulera kring mottagandet av dessa böcker. Jag tror att bokhandeln kan dra stor nytta av att jämföra med lanseringen av Harry Potter och Da Vinci-koden.

Morrisseyfansen, de sköna killarna och de övervintrade pandorna, kommer att tälta utanför akademibokhandeln samtidigt som de listar de bästa låtarna och säljer hemmagjorda smithsfanzine till varandra. Eventuellt kommer någon händigare av dem släpa dit en tv och ett singstar så att de kan utmana varandra på This Charming Man. När boken recenseras kommer alla recensenter som gör minsta antydan till att boken inte är litterärt guld mordhotas. Men eftersom morrisseyfansen per definition är klena och saknar kunskap om kemi då de alla gått humanistisk/estetisk linje på gymnasiet är det bara tomma hot.


När Usamas bok släpps kommer reaktionerna bli spekulationer kring huruvida någonting är sant i boken. Är det bara någon som vill tjäna lite pengar på en spekulativ bok, eller är det faktiskt precis som det står på försättsbladet "Allt jag berättar är sant"? Sen kommer de religiösa knäppskallarna av olika bekännelser att börja hota bokhandlare och varandra. I detta fall ska man dock inte vara lika säker på att det är tomma hot, och akademibokhandeln kanske bör ta det säkra före det osäkra och ta in sina skyltar på natten. Det bokförlag som ger ut boken riskerar naturligtvis att hamna på terrorlistan och få sina tillgångar frysta, men vem gör inte det nuförtiden?

Ghosh!

Kronprinsessan Victoria har varit på resa i Indien, och bland annat hunnit med en middagsdejt med Bollywoodstjärnan Aamir Khan.

Annars verkar den indiska filmindustrin vara på väg att få konkurrens av den inhemska bokindustrin. Nuförtiden är det lika troligt att den indiska medelklassens barn hänger på café med latte och laptop, som att de övar danssteg på sitt rum.

I alla fall om man ska tro Augustprisnominerade Zac O'Yeah, som i senaste numret av tidskriften Karavan i en läsvärd översiktsartikel beskriver en växande indisk förlagsbransch där internationellt storsäljande författare som Amitav Ghosh kan räkna med förskott på 700.000 kronor bara för den inhemska marknaden.

I artikeln berättar O'Yeah också om det rabalder som uppstod när indisk-amerikanska tonåringen Kaavya Viswanathan lyckades utverka ett enormt förskott och en filmdeal för boken How Opal Mehta Got Kissed, Got Wild and Got a Life; när boken till slut publicerades märkte chick-lit-fans det som varken redaktörer eller kritiker verkade ha uppmärksammat, att boken var ett hopklipp av en mängd andra böcker i samma genre.

Frågan är om det egentligen kan ha gjort så särskilt stor skillnad för läsupplevelsen. Jag tänker bland annat på Martina Lowdens collagetext bestående av meningar ur Harlequin-romaner i boken Allt, som ofta gör stor succé under uppläsningar. Kombinationen av bekanta meningar och en oväntad sammansättning gör att texten fungerar både som en traditionell kärleksberättelse och en humorspegel.

Det är ändå intressant att se hur stor upprördhet Kaavya Viswanathans tilltag orsakat bland författare och läsare av en genre där klichén utgör grundstenen: Efter anklagelser från ett flertal olika författare om plagiering drog förlaget tillbaka såväl stödet för Viswanathan som hela upplagan.

Alter-uh-oh

Det är visserligen glädjande att Beyoncé har ett nytt album på gång i november, men det kan också vara dags att börja oroa sig. Beyoncé har haft ett bra år, med giftermål, feta diamantringar och säljframgångar. Därför borde hon inte ha någon anledning att få ett nervsammanbrott just nu.

Varför, kan man ju i så fall fråga sig, väljer hon då att lansera ett alterego?

Alteregot är ju ett typiskt tecken på att en artists liv är på väg åt skogen. Ibland på grund av komplicerade uppbrott från skivbolag eller partners - klassikern är förstås Prince, förlåt "Tecknet tidigare känt som Prince", nej just det Prince igen - namnbyte. Ännu mer troligt är det förstås ett tecken på ett slutgiltigt uppbrott med verkligheten - lex Mimi eller Xtina (Christina Aguilera under "Stripped"-eran).

Vi får hoppas att Sasha Fierce är ett PR-påhitt snarare än ett inre kall för Beyoncés del. Vi på Total Eclipse-bloggen tycker att alteregoutvecklingen i samhället är oroväckande, och har därför just slutat använda våra egna.

Vem tror vi att du är egentligen?

På begäran av vår praktikant DJ Füzzball har Total Eclipse-bloggen startat en service för alla medlemmar i vår facebookgrupp. Den som uppger två av sina favoritfilmer får ett psykologiskt utlåtande om sin personlighet. Metoden bygger på det "populärkulturella felslutet".

Två personer har redan skickat in och fått sina utlåtanden.

Petra von Kants bittra tårar (Fassbinder) + Crybaby (John Waters)

Blingbling, kläder och gränsöverskridande kärlek är det som gör livet värt att leva. Du strävar efter att föra in passion, party, musik och konst i din vardag. Secretary är en annan trolig favoritfilm.

Den tunna röda linjen + Gudfadern
Dina huvudintressen i livet är strategiskt tänkande och våld. På din fritid spelar du Civilization. Du har lätt att hålla huvudet kallt i stressiga situationer, även när skjutande är inblandat. Du är i grunden moralisk och har en moralisk syn på hur våld bör användas. Du gillar förmodligen även I, Claudius.

B*tch - the next generation

Den nya generationens 90210 är i full gång och frågan på allas läppar är förstås hur det mäter sig med Beverly Hills 90210. Bästa sättet att bedöma det på är att mäta bitchfaktorn.

Hittills ser det bra ut, 90210 är inte minst bra på att tillvarata bitchkraften i gamla Beverly Hills. Att Shannen Doherty återvänder i paradrollen som Brenda Walsh är så klart fantastiskt, särskilt då Brendas närvaro drar fram bitchpotentialen som låg vilande i Kellyrollen under alla de säsonger som Brenda var utskriven ur originalserien (efter hennes bitcheskapader i verkliga livet). Kelly och Brenda är visserligen såta vänner i 90210, men så fort namnet Dylan nämns fäller de ut klorna. En bonus är att Kellys mamma – en av de mer påfrestande mommy dearests som din TV-apparat har mött – gör en minnesvärd gästning.

Nästa generationens bitchar når ännu inte upp till samma nivå, men de har å andra sidan tid att växa till sig, särskilt om de säger upp bekantskapen med, Ana, den enda väninna alla de kvinnliga eleverna tycks umgås med. Den som leder packet är väl än så länge skådiswannaben Adrianna, men personligen sätter jag mitt hopp till att Naomi (spelad av AnnaLynne McCord, se ovan) går från clueless arvtagerska till fullblodig manipulatör lagom till nästa säsong.

Mest imponderande är ändå pumabitcharna. Ta till exempel mormor Tabitha, teaterdivan, som inleder varje morgon med ”scoth, I mean ice tea. And the good stuff too.” Eller hennes väninna Victoria Brewer, spelad av Linda Gray (Även känd som Sue Ellen Shepard Ewing Lockwood!)

get the hell off my property

Med ett enda välriktat gaffelhugg borde det här inte längre vara ett problem.

Om man inte vill att folk ska knycka ens mat måste det vara en bättre metod att försvara den än att skriva till Magdalena Ribbing om det. Eller vad vet jag?

Ett annat bokomslag

Dude?

Varför har Mona Sahlin skaffat highschoolkille-frillan?