Boot Camp Kick-Off

Det börjar bli lite sent på terminen för kick-off, men eftersom vi alltid är lite sena på vårt kontor är det nu vi börjar fundera över sådana saker.

I våra arbetskonferensdiskussioner har vi börjat med att genast utesluta "skogsalternativet", då vi har hört att det kan leda till katastrofala konsekvenser inom mediebranschen (högklackade skor som sjunker ner i mossan, fina pälsdetaljer som förstörs av fukt...)

Generellt verkar kulturvärlden annars, mot bättre vetande, gärna vilja ta sig ut till en skog eller en ö, och medelst övernattning framkalla de barndomstrauman som bär skräckinjagande namn som Lägerskola och Kollo. Se till exempel det skenbart hälsosamma littvetalternativet Biskops-Arnö, där unga författaraspiranter skickas i väg på mångårigt text-boot-camp många mil utanför civilisationen, och kommer tillbaka med en penchant för lustiga kollektivnamn, kakbakande och leksaksdjur. Ofta är - vad vi har förstått - även icke-frivilligt fotbollsspelande inblandat.

Tankar leds lätt till amerikanska The Office (läs: det-The Office-som-man-klarar-att-se-på-mer-än-några-minuter-i-taget), och till dess klassiska kick-off "Beach Day", där Michael använder en självklart obligatorisk dag på stranden för att genom diverse Lord of The Flies-liknande övningar välja ut sin efterträdare.

Generellt verkar kick-off:er nuförtiden alltmer närma sig de boot camps som t.ex. Ricki Lake slipat till perfektion, där diverse övningar leder talkshowdeltagaren/den anställde, till att gradvis brytas ned för att därför återuppstå som den ultimata bekännelsebåsgråtaren/löneslaven. Det är i alla fall så vi hoppas att vår kick-off kommer att fungera. Som belöning för deltagarnas hårda arbete kan man kanske tänka sig en avslutning där man gemensamt sparkar sönder den gamla kaffebryggaren à la Office Space.

sommarens höjdpunkt

Nämen...

Where's the love

Eftersom precis allting finns på facebook finns där naturligtvis diskussionsgrupper som ägnar sig åt att reda ut vem som är den bästa manliga-huvudrolls-crushen, Heathcliff eller mr Rochester. För att göra det hela lite roligare tycker jag att man måste blanda in Mr Darcy också, kanske arketypen för en kostym-drama-crush.

Det finns vissa uppenbara gemensamma nämnare mellan Heathcliff, mr Rochester och Mr Darcy. Att de är litterära bad boys, till exempel. Men de är lite olika bra på det. Mr Darcy och mr Rochester klarar att vara sura och plågade, dark and broody, utan att kliva över gränsen till psychotic jack-ass territory där jag hävdar att Heatchliff tillbringar största delen av sin tid.

Heathcliff saknar de andras charm och är galen ända till slutet, då han mest blir lite pömsig. Vad är det för romantisk hjälte egentligen? Vem kan tycka att det är någonting att ha? Mr Darcys otrevlighet och surhet kan jag relatera till på ett helt annat sätt. Är det inte ganska sunt att inte vilja fjanta runt på dansgolvet med pöbeln eller att låta sin bästa vän gifta sig med en gold digger?

Och när det kommer till Jane Eyre och Mr Rochester är det viktigaste budskapet att aldrig gifta sig med en bad boy innan man själv har pengar nog att inte bli beroende av honom, och han har blivit blind och beroende. Och det kommer naturligtvis att ske, bara man väntar tålmodigt.

Pennmonstret

Åh, vad jag blev kär i de här pennorna jag (eller egenligen Martina) hittade i en trendig butik på lunchen. Jag vill verkligen ha dem. Och jag vet att vi skulle ha det så bra tillsammans, pennorna och jag. Vi skulle skriva praktiska att-göra-idag listor varje morgon och sedan bocka av dem under dagen. Vi skulle komponera uppmanande post-it-lappar och fylla i planerade händelser i kalendrar.

Men vi skulle också uppleva sorg och förluster, en efter en skulle pennorna försvinna. Det fruktade pennmonstret skulle under obevakade ögonblick lyckas knycka dem, och jag skulle aldrig mer återse de förlorade pennorna.

Man lämnar inte tillbaka pennor, och att efterlysa sina pennor är inte helt ok. Att dymo-märka sina pennor är rent ut sagt suspekt och tyder på svår separationsångest och ett ogeneröst sinnelag.

Jag kan inte jobba utan bra pennor. Bra pennor är vitalt. Mina pennor är mina. My own. My precious.

Fön

Vem är Fredrik och vem är Fredrik?

Måndagsfika

E-Lope: I alla fall, så slutade High Chaparall med att alla barn började gråta åt Fredrik för att han var utklädd till Krokofantman och kom inspringande... Du förstår, gråtande barn, it made my day.

HandyMandy: Jupp.

E: Eller, vänta, vem av dem är Fredrik?

H: Det är ironiskt att de har skrivit den där Vem är Björn och vem är Benny?

E: Eller hur, Vem är Fredrik och vem är Filip?

(äter vetelängd)

E: Eller vänta, var inte det Fredrik Lindström som skrev den...

H: Var det?

E: Ja, med sin bror.

H: Ja, just det. Vad var det Fredrik och Filip skrev?

E: Den där med nötcreme.

H: Ja just det, den där 70-tals-uppväxtskildringen, liksom vem bryr sig om deras uppväxt... så självcentrerat.

E: Så 80-talistiskt.

Jag har träningsbyxor på mig så att jag kan andas fritt

Hype! Göran Greider delar äntligen med sig av sina stilråd. Personligen vill jag veta hur många timmar med fönen det tar för att få till den där Bonnie Tylern.

A friend says of Mark...

"At present she neither acquitted nor condemned him; she did not pass judgement. At the moment when she was about to judge him her cousin's voice had intervened, and, ever since, it was Miss Bartlett who had dominated; Miss Bartlett who, even now, could be heard sighing into a crack in the partition wall; Miss Bartlett who had really been neither pliable nor humble nor inconsistent."





















Under vilket stadie av livet är det man börjar fundera över vem som skulle vara "en vän" eller "a source close to the couple" om man skulle dyka upp i skvallerpressen?

I E. M. Forsters A Room With a View är det rätt uppenbart att det skulle vara miss Bartlett, den gamla ungmön som projicerar sin perverterade syn på sexualitet på den unga, påverkbara Lucy Honeychurch.

Trots att utgivningsåret är 1908 levererar boken en hel del moderna insikter - inte bara kring Florens och dess guideboksbesatta turisthorder (som dyrkar Machiavellis grav som vore den ett helgons, trängs på kommersialiserade piazzor, och aldrig tycks komma längre än det slitna Fiesole för att inta en andlös vy över renässansstaden).

Den synbart pryda miss Bartlett lyckas i alla fall plantera en sådan missriktad känsla av skam hos Lucy Honeychurch - som denna sedan själv konstruerar en alldeles utmärkt komplicerad väv av lögner utifrån - att det verkar obegripligt för läsaren hur det hela ska kunna sluta lyckligt innan sista sidan.

Lösningen ligger förstås i avslöjandet av miss Bartletts verkliga, bristfälliga natur. Hennes egen syndiga sida är sladdertackans, och den blir tydlig så fort hon fått en smak för det mondäna livet, självklart representerat av en talanglös men extravagant kvinnlig författare, inför vilken alla hennes skrupler plötsligt tycks som bortblåsta och alla möjliga hemligheter kan avslöjas för några ögonblicks känsla av storhet.

I Lucy Honeychurchs fall finns det vänliga människor i hennes närhet som kan styra henne rätt, men nuförtiden kan det - inte minst för före detta barnstjärnor som Britney Spears - även sluta så illa så att man gifter sig med en miss Bartlett.

Vett och etikett

Stockholms stora dagstidningar har på nätet varsin (eller fler) populär frågespalt av klassiskt snitt. Läsarna skickar in sitt hjärtas frågor och får svar av en varm men myndig stämma. På dn.se svarar Magdalena Ribbing om etikettsbryderier och på svd.se är det psykologen Madeleine Gauffin Rahme som tar hand om frågor på lite djupare nivå.

Skulle man kunna tro.

Men frågorna blir allt mer lika varandra. Psykologen får svara på frågor om vilka gäster som ska bjudas på sonens studensmottagning och Ribbing svarar om hur man bäst ska förhålla sig till släktens alkoholister. Är det ett underliggande behov hos människor att ha någon att rådfråga, oavsett om personen är kvalificerad eller ej? Det kanske är det vi saknar med all valfrihet, någon som säger åt oss vad vi ska göra?

En fråga för psykologer, eller för vett och etikett-experter.

Och är det inte anmärkningsvärt hur lik Madeleine Gauffin Rahme är Alice Cooper!

Lika som bär

Är det Anne Boleyn som köper sina smycken från en bijouteributik i Brooklyn eller har Ugly Betty finare anor än vi trott?

Min obesvarade library love

Alltså, man vill ju älska folkbiblioteken, och ha de där fina barndomsminnena av hur en bibliotekarie räddade en in i bildningens förlovade land (se till exempel). Men - trots att jag pliktskyldigt bär min Library Lovers-knapp - kan mitt livslånga förhållande med Stockholms Stadsbibliotek och dess förortsfilialer snarare karaktäriseras som ett abusive relationship.

Scener ur vårt äktenskap

Jag: Hej, jag skulle vilja beställa fram Marcel Prousts Textes Retrouvées ur ert magasin.
Bibliotekarie: Absolut! (knappande på tangentbord, följt av lång tystnad) Jag hittar den tyvärr inte...
Jag: Vad konstigt, jag såg den ju i katalogen...
Bibliotekarie: Prost sa du va?

Jag: Hej, jag läser en kurs om afrikansk litteratur och letar efter den här artikeln om Wole Soyinkas applikation av traditionella västafrikanska myter i diktsamlingen xxx.
Bibliotekarie: Jag går och letar i magasinet.
(försvinner i väg och återkommer nöjt med ett band av Nationalencyklopedin)
Bibliotekarie: Jag hittade inte boken, men här är en artikel om Wole Soyinka i NE.

Bibliotekarie: Jag ser här att du har inte lämnat tillbaka Jack Kerouacks På väg.
Jag: Men jag lade den på lådan...
Bibliotekarie: Vi har inte fått in den i alla fall.
Jag: (förtvivlat) Menar ni att jag skulle ha BEHÅLLIT. På väg. Med flit? Har du LÄST den?

Förläggarliv

"I am making sense, right? I mean, not sense, but you know?"

Oprah taught me better than that

På tal om Oprah är hon ju en av de få förebilder som kvarstår för den icke-barn-avlande kvinnan av i dag. Trots larmrapporter av den typ som stod att läsa i Aftonbladet häromdagen (den enda lyckliga tiden för avlarna är tiden innan barnet föds!) och Corinne Maiers självhjälpsbok för unga kvinnor som är på väg att hamna snett i livet tronar Oprah snart ensam högt ovanför breederträsket, som en vår tids Simone de Beauvoir (men utan fånigt djurinspirerat smeknamn).

Oprah och Stedman har förstås valt att samla på den barnlösa livsstilens accessoar nummer ett: hunden. All vår sympati var därför med Oprah när hennes älskade cockerspaniel Sophie dog tidigare i år.

Sugar mama

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/klick/article2472283.ab

Eftersom allt jag läser i tidningen är sant och alla mina fördomar om nygifta kristna flickor från Texas pekar mot samma sak verkar det onekligen som att det är barn på gång. Låt oss spekulera lite i vad som kommer att hända!

Det kommer att ordnas en babyshower med diamantskallror och Gucciblöjor och kanske vita duvor. Det kommer att ryktas om att Beyoncé antingen går på en superdiet för att få tillbaka sin figur eller att hon trollat bort gravidmagen hos läkare.

Beyoncé kommer att vara med på Oprah och tala om hur livet har förändrats nu när hon har fått barn, att hon först nu kan förstå vad rikig kärlek är. Att hon först nu blivit riktigt medveten om sin egen dödlighet och förgänglihet, och här kommer hon även att erkänna att hon är en rikig hönsmamma från Texas (publiken suckar igenkännande) att hon egentligen inte vill lämna barnet ur sikte och att hon är så glad att hon kan ha med sig sin nanny överallt. Hon kommer att påpeka hur ingen som inte har fått barn kan förstå moderskapets storhet och vedermödor (här kommer Oprah inte att ställa följdfrågor) och sedan kommer Beyoncé att skoja lite om att inte ens pappor förstår och publiken kommer att skratta instämmande.

Saker bokbloggare ogillar med 80-talistprosa, en statistisk genomgång:

det är sparsmakat
det är lakoniskt
man får fragmentariska inblickar i ett liv
det väntade i det oväntade
bristen på konsekvent språkbehandling
avsaknaden av genomtänkt intrig
de är korta
den stilistiska likriktningen
karaktärerna är självdestruktiva identitetsförvirrade flickor
inte stilistiskt intressant
de har gått skrivarkurs
ansträngande språk
ointressant historia
inget fläsk
inga feta tegelstenar
ingen substans
inget kött
ordkarghet
brist på budskap
det behändiga formatet för seminarier
arketypiska skrivövningar
snicksnack
det korta
det spretiga
det fragmentariska
det öppna
diktsamling fast på prosa
talspråk i böcker
”kreativa” grepp
omvänd ordföljd
poetisk prosa
skriver så svårt det bara går
försöker vara omvälvande
försöker vara bara helt bäst hela tiden
debutanternas presentationer i SvB-katalogen
avsaknaden av traditionell dramaturgi
det lite skeva

Cute overload

I'm not gonna diss you on the ukulele