Bättre och bättre dag för dag

"Everyday in every way I am getting better and better"; hur många gånger har inte den meningen dykt upp i mitt huvud när jag suttit och bläddrat igenom böcker som Social fobi. Att känna sig granskad och bortgjord eller Social fobi. Effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi.

Jag är rätt säker på att den raden har etsats fast i mitt minne tack vare Saturday Night Live, som jag såg alldeles för ofta under en deprimerande och nördig period i min barndom. Även om jag nu i efterhand inte hittar något direkt bevis för att raden förekom i samband med inslaget "Deep Thoughts by Jack Handey", tror jag ändå att det är den enda logiska källan.

Med sina klassiska new age-reflektioner av typen: "If trees could scream, would we be so cavalier about cutting them down? We might, if they screamed all the time, for no good reason", lade Handey grunden till min förvirrade livsfilosofi. Vem behöver självhjälpsböcker, när man har parodin? Antagligen inspirerad av Jack Handey funderade jag även på att köpa boken I'm not ok and neither are you.

Ju mer jag wikipediar kring frasen "everyday in every way..." desto mer oroande fakta upptäcker jag. Frasen myntades av Émile Coué som uppfann begreppet självsuggestion, som i dag verkar utgöra en väsentlig del av KBT-ideologin. Så långt är allt väl.

De populärkulturella efterverkningarna å andra sidan verkar präglas av mörker och misär.

För det första har vi den synbart muntra svenska schlagerklassikern, "Bättre och bättre dag för dag", som direkt inspirerats av Coués fras. Det blev en stor hit för revykungen Ernst Rolf, men inte hjälpte den primitiva KBT-metoden honom: "Ernst Rolf avled juldagen 1932 av en lunginflammation som han ådragit sig vid ett halvhjärtat försök att begå självmord genom att dränka sig." Halvhjärtat eller inte - det var trots allt hyfsat effektivt.

Sedan har vi de mysterier som omgärdar Jack Handeys Deep Thoughts. Trots att de kan verka charmiga och harmlösa omgärdas de här couéismerna av bisarra sammanträffanden. Till exempel förekommer en "deep thought" i Nirvanasången "I Hate Myself and Want to Die":

"most people don't realize that two large pieces of coral, painted brown, and attached to his skull with common wood screws can make a child look like a deer"

Att blanda självsuggestion med nihilistiska refränger verkar inte ha haft världens bästa effekt på Kurt Cobain.

Sedan har vi det tragiska fallet Phil Hartman. Hartman var komikern som brukade introducera "Deep Thoughts" med silkeslen psykologröst. Vid 49-års ålder sköts han till döds av sin fru. Det har spekulerats i om en möjlig orsak var att frun snedtänt på Zoloft.

På en del nätsajter ryktas det också att Coué själv begick självmord efter att ha gett en patient fel medicin (han verkade även som apotekare). Men sådant löst nätskvaller kan vi ju inte ta hänsyn till.

So cold in Alaska

Ett uttryck jag osökt kom att tänka på första gången jag läste Sarah Palins bio var "för bra för att vara sant".

Kvinna? Check.

Ung? Check.

Het? Check.

Fembarnsmamma? Check.

Barn med Downs syndrom? Check.

Barn som frivilligt tagit värvning i amerikanska armén? Check.

Gift med en man som ingår i den allra minsta minoriteten i USA, eskimå? Check!

Utöver PK-fullträffarna finns förstås även NRA-träffarna, som säkert kan visa sig vara de mer betydelsefulla för Palins förmåga att dra röster till det republikanska partiet inför valet.

Det enda som talar emot att Sarah Palin kommer att bli framgångsrik under denna valkampanj är nog hennes likhet med Project Runways Wendy Pepper, i min familj även känd som "crazypsychot".

Just like old times

I tider av lågkonjunktur och generellt kaos är det skönt att se tillbaka på en svunnen era och tänka sig att ingenting egentligen ser annorlunda ut i dag jämfört med då, och att vi således inte är närmre apokalypsen i dag än vi var på säg 1700-talet.

Det är inte minst lätt att hitta sådana paralleller i beskrivningar av den ständigt krisdrabbade kulturbranschen. I ett av de sista inläggen på O- (vila i frid!) citeras till exempel ett nummer av Svensk Bokhandel från 1977 som mycket väl sammanfattar den konservativa synpunkten i dagens poesidebatt (ungefär: "Den riktiga poesin är död och kvar finns ett menlöst pladder!")

Även Malte Perssons nyutkomna Edelcrantz' förbindelser är ett självklart och välkommet tillskott till genren, där Pierre Bourdieus analys av det kulturella kapitalet kläs upp till en underhållande roman med god blick för de ödets nycker som ofta ligger bakom förflyttningarna i kulturlivet.

Självbiografier är förstås en guldgruva i dessa sammanhang. De avslutande kapitlen i Muriel Sparks Curriculum vitae gömmer en mängd déjà vu-upplevelser för dagens kulturarbetare. Enbart hennes arbete med The Poetry Review rymmer en uppsjö av exempel:

Exempel ett: Den degenererade poesitidskriften

Muriel Spark väljs som chefredaktör för en vid första anblick oskyldig poesitidskrift. Väl där inser hon att hon utvalts: "on the assumption that I could be manipulated, whereas I took up the position that if you are in the driver's seat, you drive."

Exempel två: Den degenererade poeten

Självklart träffar Spark inom kort på en galen poet: hon har gjort det ödesdigra misstaget att anta en av hans mediokra dikter, och han inleder förstås genast en trakasserikampanj mot henne. Hon har ju inte tagit med hans upphöjda namn på omslaget! Genom anonyma insändare i tidningarna har han, förklarar han i ett långt brev, försökt bygga upp sitt namn (!) för att kunna sprida poesitidningens rykte i vidare kretsar, vilket han ju inte kan fortsätta göra om han inte själv uppmärksammas i den.

Exempel tre: Den moralistiska dramadrottningen

I egenskap av chefredaktör på en poesitidskrift är det självklart att Sparks förmåga att bedöma poesi ifrågasätts på basis av hennes privatliv, av en av medlemmarna.

"She wrote me a bitchy letter to ask me, was it true my husband had divorced me. I wrote back telling her to mind her own business; my private life had nothing to do with my work." Efter ytterligare någon brevväxling tystnar Dr Marie Stopes, "but indirectly she did what damage she could."

Barn vi älskar att hata

I fredags skickade min bloggkollega Faxmaster Flash ett SMS till mig: "Jag blev just påkörd av ett barn med cykel. Föräldern som såg det hela sa: ingenting. Varken till mig eller barnet!"

Ett generellt hat mot barn är en grundläggande mänsklig känsla. Som Bethany i Douglas Couplands The Gum Thief skriver: "I hate children. Children are like small brain-damaged adults with no attention spans and no capacity for conversation. Children should be sent away to school until they turn twenty-one and can speak normally."

Men sedan finns ju de där speciella barnen. De som man känner ett särskilt hat för, som är baserat på deras personlighet snarare än det faktum att de är barn och har egenskaper som associeras med att vara barn. Som tvillingarna Camden (egentligen Brino) i red state-serien 7th Heaven. De är lite som barnens motsvarighet till Bill O'Reilly, med sin affekterade läspning och uppenbart facistoida människosyn.

Samtidigt är ju "Barn vi älskar att hata" lite som bilolyckor, man kan inte låta bli att titta. Hur många gånger har man inte fastnat där framför TV:n på en lördagseftermiddag, som hypnotiserad av Brino-tvillingarnas tomma blickar, medan man försöker komma underfund med om den ena av dem ändå inte har Downs syndrom och vilken av dem det i så fall är.

I klippet ovan är det uppenbart att till och med "mamma Camden" drabbats av samma fascination.

En facebook-status-uppdatering är som ett kärleksbrev till dig själv

På Oprah talas det ofta om att man måste be om saker för att få dem. Mer specifikt(?) ska man be universum om det man vill ha. Detta exemplifieras sen med en kvinna som gjort just det, bett universum om att få bo vid havet och inom ett år flyttat till havet, typ.

Jag tycker nog att det mest är obehaglig spiritism som lätt kan leda till retoriken: "Jaha, du blev hemlös och fick cancer - du har inte tydligt nog bett universum om en villa och att bli frisk"

Hursomhelst undrar jag inte om passivt aggressiva facebook-statusrader egentligen är samma sak?

Subtila budskap

Prom queen

Jag sitter och bildgooglar lite efter bilder på prom queens. Det här är den finaste bilden jag har sett:
























Det ska tydligen vara ett par från 90-talet, enligt bloggen jag snodde den ifrån. Jag tycker att de är helt fantastiskt fina. Håret, kläderna, skorna. Jag tror att hela stilen kommer att bli stor. Om den inte redan är det, jag är inte så fashion, jag vet inte.

Men jag tänker ha det här som stilideal för årets återstående fester.

Kärleksbrev

En hemmastickad tröja är som ett kärleksbrev till dig själv en kall dag.

Jag har hittat ett garn i orange glittrig mohair i min stick-korg. Och nu vill jag förvandla det från nystan till en tröja. Tyvärr har jag aldrig riktigt stickat något som kräver symmetri mellan delarna, alltså att ärmarna ska se likadana ut. Därför överväger jag den fega utvägen att sticka en sjal istället och skulle säkert redan ha börjat med det om det inte vore för att det känns som slöseri när hunden ändå kommer att sno den, till slut. Jag behöver alltså ett pedagogiskt stickmönster som gör att slutresultatet inte ser ut som något från hemkunskapen eller som något Göran Greider skulle gå omkring i.

En bonusbild på min kaffekopp:

Comeback!

Svd rapporterar att Destiny's Child planerar en återförening.

YEAY!

Läget?

Let's talk about sekt, baby

I och med Big Love och Åsa Waldaus nya spa, börjar sekten alltmer kännas som en möjlig livsstil.

Fast i likhet med de desperata hemmafruarnas glamoriserade och drama queeniserade version av stay-at-home-mom-livsstilen, är det upplagt för besvikelse för livsstilsspekulanten ifall denne faktiskt går in för en extreme livsstilsmakeover. Visst: frivilliga donationer, polyamori, mörka familjehemligheter, hobbymanikyr och svinrygg låter alla som roliga saker, men är det verkligen värt det om man måste betala med en stark gudstro?

Det populärkulturella felslutet

Det är lätt att tänka sig att många sköna killar plötsligt känner sig än mer försäkrade om Barack Obamas förträfflighet, när de får möjligheten att jämföra hans iTunes-lista med John McCains. Men man behöver då påminna sig om risken för det populärkulturella felslutet: det är lätt att tro att man har mer gemensamt med en människa än man faktiskt har, för att man båda gillar att sjunga med i refrängen till "Touch the Sky".
Eller som Randy Newman säger i sin utvärdering av de båda politikernas låtval: "McCain has a really likeable list. Then again, Hitler liked some good music, you know?"
Det är förstås också till båda kandidaternas nackdel att ingen av dem haft självinsikt nog att välja Randy Newmans "Political Science" som favvolåt.

High Fidelity

Vi välkomnar Fidel Castro, vår senaste kollega i bloggosfären. Samtidigt känns det tydligt att bloggformatet inte gör Castro rättvisa - 130 feta inlägg på ett år, ofta närmare uppsatser än inlägg i format.

Fidel borde kanske snarare satsa på myspace, där han skulle kunna lägga ut youtube-klipp med maratontal. Tänk dig Fidel, maratontal som går ut till miljoner, utan att du behöver lämna soffan och joggingdressen! Där skulle han också kunna utnyttja sitt skäggs potential bättre.

Vem kommer förresten att bli först med att göra Fidel-bloggen till Fidel-blok?

Idrott = nazism

Såhär i OS-tider när hela världen drabbas av kollektivt sportvurmande vill vi tydligt markera vårt avståndstagande genom att hänvisa till två OS-relaterade böcker: Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark och W eller minnet av barndomen av Georges Perec.

Framför allt rekommenderar vi anställda på de stora förlagen som utmanat varandra att springa Midnattsloppet att fundera på vad de sysslar med.

Här på bloggen har vi med en lapp från mamma om att vi inte behöver vara med på gympan och förresten glömde vi gympapåsen på bussen.