I tider av lågkonjunktur och generellt kaos är det skönt att se tillbaka på en svunnen era och tänka sig att ingenting egentligen ser annorlunda ut i dag jämfört med då, och att vi således inte är närmre apokalypsen i dag än vi var på säg 1700-talet.
Det är inte minst lätt att hitta sådana paralleller i beskrivningar av den ständigt krisdrabbade kulturbranschen. I ett av de sista inläggen på O- (vila i frid!) citeras till exempel ett nummer av Svensk Bokhandel från 1977 som mycket väl sammanfattar den konservativa synpunkten i dagens poesidebatt (ungefär: "Den riktiga poesin är död och kvar finns ett menlöst pladder!")
Även Malte Perssons nyutkomna Edelcrantz' förbindelser är ett självklart och välkommet tillskott till genren, där Pierre Bourdieus analys av det kulturella kapitalet kläs upp till en underhållande roman med god blick för de ödets nycker som ofta ligger bakom förflyttningarna i kulturlivet.
Självbiografier är förstås en guldgruva i dessa sammanhang. De avslutande kapitlen i Muriel Sparks Curriculum vitae gömmer en mängd déjà vu-upplevelser för dagens kulturarbetare. Enbart hennes arbete med The Poetry Review rymmer en uppsjö av exempel:
Exempel ett: Den degenererade poesitidskriften
Muriel Spark väljs som chefredaktör för en vid första anblick oskyldig poesitidskrift. Väl där inser hon att hon utvalts: "on the assumption that I could be manipulated, whereas I took up the position that if you are in the driver's seat, you drive."
Exempel två: Den degenererade poeten
Självklart träffar Spark inom kort på en galen poet: hon har gjort det ödesdigra misstaget att anta en av hans mediokra dikter, och han inleder förstås genast en trakasserikampanj mot henne. Hon har ju inte tagit med hans upphöjda namn på omslaget! Genom anonyma insändare i tidningarna har han, förklarar han i ett långt brev, försökt bygga upp sitt namn (!) för att kunna sprida poesitidningens rykte i vidare kretsar, vilket han ju inte kan fortsätta göra om han inte själv uppmärksammas i den.
Exempel tre: Den moralistiska dramadrottningen
I egenskap av chefredaktör på en poesitidskrift är det självklart att Sparks förmåga att bedöma poesi ifrågasätts på basis av hennes privatliv, av en av medlemmarna.
"She wrote me a bitchy letter to ask me, was it true my husband had divorced me. I wrote back telling her to mind her own business; my private life had nothing to do with my work." Efter ytterligare någon brevväxling tystnar Dr Marie Stopes, "but indirectly she did what damage she could."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar