Barn vi älskar att hata

I fredags skickade min bloggkollega Faxmaster Flash ett SMS till mig: "Jag blev just påkörd av ett barn med cykel. Föräldern som såg det hela sa: ingenting. Varken till mig eller barnet!"

Ett generellt hat mot barn är en grundläggande mänsklig känsla. Som Bethany i Douglas Couplands The Gum Thief skriver: "I hate children. Children are like small brain-damaged adults with no attention spans and no capacity for conversation. Children should be sent away to school until they turn twenty-one and can speak normally."

Men sedan finns ju de där speciella barnen. De som man känner ett särskilt hat för, som är baserat på deras personlighet snarare än det faktum att de är barn och har egenskaper som associeras med att vara barn. Som tvillingarna Camden (egentligen Brino) i red state-serien 7th Heaven. De är lite som barnens motsvarighet till Bill O'Reilly, med sin affekterade läspning och uppenbart facistoida människosyn.

Samtidigt är ju "Barn vi älskar att hata" lite som bilolyckor, man kan inte låta bli att titta. Hur många gånger har man inte fastnat där framför TV:n på en lördagseftermiddag, som hypnotiserad av Brino-tvillingarnas tomma blickar, medan man försöker komma underfund med om den ena av dem ändå inte har Downs syndrom och vilken av dem det i så fall är.

I klippet ovan är det uppenbart att till och med "mamma Camden" drabbats av samma fascination.