Bottlescape

"... när Duras talar och skriver om alkoholen är det alltid storslaget och himlastormande, nästan utopiskt, hon vet allting om den, och du, hennes läsare och beundrare vill genast börja dricka", skriver Sara Stridsberg i det briljanta förordet till Marguerite Duras Emily L.

I Halv elva en sommarkväll är det onekligen så. Man avundas inte huvudkaraktären Maria den trassliga situation hon hamnat i, där hon reser omkring i en klaustrofobisk Rover med sin man, sitt barn och Claire, väninnan som är på väg att bli mannens nya kvinna. Men man avundas hennes vackra flykt in i drickandet, undrar till att börja med nästan om det inte är hon som är lyckligast av dem alla där de gömmer sig från regnet i en liten spansk stad.

"Maria dricker manzanillas.
-Det är gott, säger hon. Jag tror att jag ska dricka alltid.
Hon dricker. Claire sträcker ut sig på soffan och skrattar.
- Gör som du vill, Maria, säger hon.
Runt omkring sig kastar hon den snabba svepande blick som betyder lycka."

Så enkelt är det förstås inte i slutändan, men ikväll tar jag i alla fall fram manzanillan.