pimpin ain't easy

Som bekantskapskretsens främst Buffy-DVD-pimp (och True Blood-bok-pusher) kan man ju bli lite trött, kolla påsarna under ögonen liksom! Men nu har jag fått den perfekta presenten i utbyte mot säsong 5! Hejdå påsar!

Mår du jättebra? Du kanske är sjuk

Hittade förresten en bra dokumentär om frilansares vardag på youtube.

Ranelids fenomenologi

SVT har ett program som de åtminstone i tablåerna väljer att kalla litteraturmagasin. Nu är det kanske inte överväldigande ofta det handlar om just litteratur - men i kväll så. Av förhandsinfon att döma finns två torra litteraturvetare och en Författare på plats i studion. Som alla vet blir det helt enkelt inte mer underhållande än så: missa alltså inte kvällens Babel.

Fyrkantiga ögon, moi?!

Jag har börjat titta på Glee. Min bror var eld och lågor över serien och jag är ju inte den som är svårövertalad att titta på nya serier. Glee är som en galen blandning av Popular (Mary Cherry FTW!) och hur jag förställer mig att High School Musical är utan Kevin borg i huvudrollen. Det verkar aspreppy och good clean family fun tills de helt oväntat slänger in skämt om att den misslyckade bulimikern utan kräkreflex en dag kommer att vara tacksam för just det. Och jag har ju en förkärlek för onda cheerleaders och i Glee finns den ondaste av alla cheerleading-coacher, någonsin! Dessutom en baby-swop-plot som får Sunset Beach att rodna över sin dåliga fantasi. Och det allra bästa är att Joss Whedon kommer att gästregissera ett avsnitt! Yay!

Veckans Castleavsnitt var späckat med Joss Whedon-referenser. Nathan Fillion inledde avsnittet i Mals outfit från Firefly ("Didn't you wear that costume like 5 years ago?"), dottern i familjen måste passa ett ägg, och kan mördaren möjligtvis vara Buffy?

+ Kalla mig blödig, men scenen med Dexter och Deb på parkeringsplasen, ah! *GRINA*

I'm covered in bees!

Ännu en taktik för att ignorera vintermörkret som jag testade i helgen var att läsa i underhållningssyfte.

När man jobbar med böcker på ett eller annat sätt blir det liksom sällan av. Det är helt enkelt svårt att hitta de där små områdena av litteraturen som man tänker sig att man aldrig vill få betalt för att skriva om.

I helgen föll jag i alla fall för två böcker som handlade om insekter (ett område jag är lyckligt ointresserad av):Fredrik Sjöbergs Russinkungen och gamla hederliga Douglas Coupland.

Coupland är en av kanske två, tre författare som jag försöker läsa i takt med att författarskapet framskrider. Tvyärr gick det snett i och med Jpod - jag har ännu inte tagit mig igenom den språkmaterialistiska inledningen. Däremot tyckte jag att The Gum Thief var det kanske mest genialiska han skrivit. Och nu är det alltså dags för den hittills inte lika galna - och därmed mindre genialiska - Generation A. Fast karaktärerna är den vanliga couplandtypen, som gamla bekanta, och det är väl ändå mest på grund av den tryggheten som man läser honom. Hittills är franska WoW:aren Julien min favorit, med repliker som: "I hate the world. I hate that everything has a surface - hardness; softness - the way everything has a smell: chestnut blossoms and roasting chickens."

På sätt och vis är Russinkungen motsatsen till Couplands roman. Där Couplands tecknar en rädsla för att att människan ska förlora rädslan för framtiden (japp), så är Sjöberg starkt förankrad i det förflutna, och grävandet i mångsysslaren Gustaf Eisens öde. Ändå tangerar böckerna varandra, när Sjöberg kommer in på miljöfrågan: "Frågan om planetens livsmiljö - skogarna, haven, klimatet - har blivit en religion, låt vara en sekulär och grundad mer på vetenskap än urgamla sagor om gudar. Det är en bra religion, bättre än någon av de gamla. Ingen är gladare än jag att det blev så till sist. Människors andliga behov och eviga strävan att bete sig hyggligt mot varandra, har alltid sökt nya vägar, nya berättelser."

Men de här böckerna vill jag ju egentligen hellre läsa än skriva om. Så åtminstone i fallet Sjöberg hänvisar jag er till en certifierad recension istället.

Att inreda med böcker

Stefan kom just in på mitt kontorsrum och ställde upp en enorm plansch med det här bokomslaget på en hylla.

Funderar på att beställa en egen att ha hemma.

"Ställ den i fönstret", säger Stefan.

Ja, man skulle i alla fall bli populär hos sadoklubben på andra sidan gatan. Pensionärerna däremot.

Total Eclipse - det officiella soundtracket.

Grattis Sverige, nu väntar sex månaders mörker, kyla och djävulskap. För att pigga upp er och oss själva en aning har vi tagit fram en Total Elipse-spotifylista.

Från oss till er!

Youtube-bonus!

Muntra fruarna på Skansen

John Cairds uppsättning av Shakespeares Muntra fruarna i Windsor på Dramaten har försetts med Sundbornkostym. Scenografi, kostym och musik vittnar om att vi befinner oss i ett nationalromantiskt sekelskiftessverige. Scenrummet är fyllt av höga björkar, och när det befolkas av barn i knästrumpor och kvinnor i långa kjolar blir det med ens Frukost under stora björken av Carl Larsson (1896). Däremot besvaras aldrig frågan om varför vi befinner oss här. Själva berättelsen om den tjocke och fryntlige förföraren Falstaff som i ett desperat försök att tjäna pengar uppvaktar de två redan gifta fruarna Page och Ford har ingen tydlig förankring i Skansen-land, och detta val motiveras heller aldrig under föreställningens gång.



Men likväl är vi här. Folkmusiken som ackompanjerar föreställningen spelas av musiker i folkdräkt. Pjäsens grundlurade förförare Falstaff och det faktum att han inte är ifrån orten gestaltas väl i hans kostym; hans rymliga kostym går i mustiga färger och mönster, och på huvudet bär han en fezliknande huvudbonad. Han är annorlunda, han är tjock och han är rolig. Shakespeares ursprungstext har sagts handla delvis om klass, något som även Dramaten vill påskina i presstexter, men detta gestaltas endast ytligt i närmast övertydlig kostym. I Cairds uppsättning finner jag inget som tyder på att den diskussionen är närvarande: fokus ligger på komiska förvecklingar och lurendrejerier snarare än på ett intresse för karaktärernas förutsättningar eller sociala status.

Även traditionella idéer om kön genomsyrar föreställningen. Sekelskiftets viktorianska tankar präglar kostymen, med korsetterade kvinnoliv och mer funktionella manchester- och tweedkostymer för herrarna. De muntra fruarna framstår som listiga och sluga, samtidigt som männen är dåraktiga och fåniga. Det stör mig inte att kvinnorna tillskrivs intelligensen i denna pjäs, men jag har problem med uppdelningen emellan könen. Det blir så tydligt att det handlar om kvinnors och mäns olika intressen och att de ställs emot varandra som två skilda grupper. Det är en omodern syn på samhället och understryks ytterligare av det farsartade inslaget när Falstaff hysteriskt jagas runt på scenen iförd kvinnokläder. En man i kvinnokläder verkar vara höjden av humor.



På Dramatens hemsida finns en intervju med Caird där han försöker beskriva valet att placera just denna komedi i det förra sekelskiftets Sverige. Han pratar om att Carl Larsson målade ”such a warm community of people” men lyckas inte ens där förmedla varför man förlagt pjäsen i konstnärens samtid. Kanske handlar det om ett eget intresse för de svenskt nationalromantiska, eller så är det en typ av publikfrieri för att få den svenska publiken att identifiera sig med något hemtamt, traditionellt. Scenografi, kostym och mask är alltså på en gång genomtänkt och inte: den är konsekvent och följer en tydlig idé men denna idés förankring i berättelsen verkar inte existera.

Uppsättningen är lustig underhållning byggd på folkliga, humoristiska konventioner om kön, sexualitet och kärlek. Letar man efter ett budskap är det varken särskilt politiskt eller ens tydligt. Det är snarare en lättsam moralisk förkunnelse betraktaren får med sig – låt inte din hybris och ditt sexuella bekräftelsebehov ta över, och du riskerar att bli utmobbad av hela gemenskapen om du särskilt underskattar kvinnor. Men varför behöver man idag påpeka att man inte ska underskatta kvinnors intelligens? Och varför är det roligt? Ytterligare ett budskap som skönjas när Anne och Fenton till slut får varandra är att den romantiska kärleken är värdefullast av allt och inte har att göra med pengar eller maktinstanser som föräldrar.

Men jag undrar fortfarande vad som känts aktuellt i denna pjäs när man tagit beslutet att sätta upp den. Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan Shakespeareuppsättning jag sett, Alexander Mörk-Eidems En midsommarnattsdröm som hade premiär 2006 på Stadsteatern. Genom att använda populärkulturella referenser från andra halvan av 1900-talet tillgängliggjordes komedin och blev förutom fantastiskt rolig även smart och aktuell då den genom en skarp läsning fick dessa ”eviga teman” som kärlek och svartsjuka att säga något om (och till) oss idag. Föreställningen var en succé besöksmässigt och gillades även av kritiker. Uppenbarligen går det att vara folklig, rolig och smart på samma gång. Det, om något, kan väl förknippas med Shakespeare.

Gästbloggare: Caroline Malmström

Too close to home

– Vad Brecht egentligen ville att den ska handla om, är ganska tydligt. När Matti summerar i epilogen säger han: Den gode herren kommer först när man kan vara sin egen herre. Men det är en illusion att tro på den goda kapitalismen eller den goda chefen.

Total Eclipse-kollektivet har varit på teater. Och startat eget företag.

August igen

Årets lista över Augustprisnomineringar är visserligen trist ur förlagsbranschperspektiv: är det verkligen så att årets mest intressanta böcker bara getts ut av Bonniers och Norstedts?

Däremot är ju många av de böcker som faktiskt är med på listorna bra, jag är inte minst glad över Eva Adolfssons och Ann Jäderlunds välförtjänta nomineringar.

Men mest glad är jag över att Sofia Nordins Natthimmel är nominerad i barn- och ungdomskategorin. Sofia är inte bara en sanslöst talangfull författare utan också fab som fotograf; en gång i tiden fotade hon pressbilderna till nättidskriften O-.

Glory

Se Blades of glory för tjugonde gången? Don't mind if I do.

Fyrahundrade inlägget!

You know what this is?

Lizzy the Zombie Slayer

Ta Stolthet och fördom, gör Elizabeth och mr Darcy tio gånger så stolta och extremt våldsamma, ge dem kampsportsträning från Kina respektive Japan, beväpna dem och släpp lös zombieplågan över England. Go!

De roligaste citaten ur Stoltehet och fördom och zombier:

"'Hon är skaplig, men inte i närheten av att fresta mig. För tillfället är jag inte på humör att muntra upp unga damer som ratats av andra män.'
Då mr Darcy avlägsnade sig kände Elizabeth hur hennes blod frös till is. I hela hennes liv hade hon aldrig blivit så förolämpad. Krigareden krävde att hon skulle upprätta sin heder. Elizabeth böjde sig ned till ankelnivå, försiktigt för att undvika uppmärksamhet. Där - hennes hand fann dolken som doldes under klänningen. Hon ämnade följa denne stolte mr Darcy ut och skära halsen av honom."

"Elizabeth drog nu sin katana och högg av Lydias huvud, som föll ned i den öppna hattasken. De andra såg på i ett tillstånd av stum chock medan blodet strömmade från Lydias hals och fläckade deras klänningar. Elizabeth stoppade undan svärdet och sa i mycket mild ton: -Jag ber er alla om att förlåta mig, men jag stod inte längre ut med hennes pladder."

the Shame

Vill ni veta något om Herta Müller får ni fortsätta till klassikerbloggen. Jag har inte läst något av henne och har inte heller något av henne i min bokhylla.

Men idag var inte bara kulturelitens julafton, idag kom även nyheten att Irving Penn dött. (Något förvånad vaknade jag till kulturradions besked, jag trodde att han redan var död.) Och jag tycker att det faktum att jag har en Irving Penn-affisch ovanför min soffa kompenserar för en del av kulturskammen över att inte redan ha läst nobelpristagaren. (För att som alla vet är det lika lame att läsa en nobelpristagare efter den fått priset som att köpa en bok med filmomslag).

Ouch

Klockan 13 idag lär jag inte skrika "Äntligen!" Jag kommer nämligen att sitta i en tandläkarstol under det som den statliga televisionen har utropat kulturelitens julafton. Vore jag bara lite mer konspiratoriskt lagd skulle jag tro att folktandvården gör det med flit. Kanske får tusentals kulturarbetare sina tänder undersökta idag, courtesy of verklighetens folk?

Oh Canada

När M-Low deltog i en diskussion om bokens utveckling häromsistones så påstod hon att alla romaner i framtiden kommer att handla om marsvin. Man kan ju bara hoppas. För säkerhets skull har jag beställt den här boken, för att förekomma hypen.

Jag skulle också vilja tillägga att jag tror att all litteratur i framtiden kommer att vara kanadensisk. Margaret Atwood, Anne Carson: tänker man efter ordentligt så finns det verkligen inga intressanta författare som inte är kanadensiska. Nämnde jag att Douglas Coupland är kanadensare?

Den här kvällen tänker jag hur som helst tillbringa i Alice Munros sällskap.

On Showtime the women come and go, talking of Michelangelo

Har börjat kolla på Nurse Jackie. SVT är riktigt generösa och lägger ut de första tre avsnitten på SVT Play direkt (inte för att man orkar se dem på datorn, men tanken är god.)

Det är så himla lätt att älska det här, inte minst när man inleder serien med ett citat ur The Love Song of J. Alfred Prufrock, och avslutar avsnittet med en referens till Augustinus.

Kan ändå bli lite avundsjuk på att det krävs så lite som ett par citat för att en tv-serie ska framstå som smart. Lägger man in ett Eliot-citat i en roman så känns det ju snarare hopplöst gjort. Inte för att det skulle hindra mig.

Programledarteamet fångade tillsammans på bild för första gången

Igår höll jag i säsongens andra Semafor tillsammans med Athena Farrokhzad. Fördubblat antal besökare sedan förra gången kändes helt okej. Kan ha något att göra med att Athena passade på att säga smarta saker och se fantastisk ut i gårdagens På Stan. Eller kanske var det på grund av de briljanta författargästerna Kristofer Folkhammar och Kristina Hultman. Eller Tova Gerge, hovdramatikern som alltid offrar sig för sin konst - denna gång med hjälp av en häcksax.

Fast populäriteten har sina nackdelar. Stackars Amanda fick sitta på golvet - hallå, nobody puts Amanda in the corner!