Alltid rött - alltid rätt.

Jag har från två av varandra oberoende personer fått höra att jag ser ut som Snövit. Disneyfiguren Snövit. Så kan vi ju naturligtvis inte ha det och eftersom det är valår och viktigt att ta ställning bestämde jag mig för att satsa på rött. Hellre Jessica Rabbit än Snövit.

Eftersom håret var färgat mörkbrunt trotsade jag alla internets särskrivande frisörer och avfärgade det på egen hand. Det sved i hårbotten och det stack i ögonen.

När det var klart och jag såg ut som Mila Jovovic i det femte elementet (yeah, I wish!) hällde jag i den röda färgen, den såg först ut som jordgubbsylt och mörknade gradivs till att se ut som Heinz Ketchup. Det gjorde mig nervös, Pär gick dessutom omkring och fnissade åt mig vilket inte brukar vara ett gott tecken.

Jag är ganska säker på hårrötterna kommer att lysa orange i mörkret, likt lampknappar i en släckt trappuppgång. Det allra mest illröda får gärna lägga sig lite men det brukar det ju göra efter några tvättar. Men över lag är jag rätt nöjd. Ni kan kalla mig Big Red.


(Här gjorde jag en make-over-fuskis genom att på sista bilden ha styling, smink och klänning istället för sunkig reklamtisha.)

Författarsoundtracks

I dagens SvD avslöjar en samling författare vad de lyssnar på när de skriver. Många verkar välja jazz och klassiskt, förmodligen för att slippa distraheras av låttexter. Själv inleder jag varje nytt bokprojekt med att göra en ny låtlista. Men minst lika viktigt är det att ha rätt musik som soundtrack i den jobbiga bearbetningsfasen, när saker ska flyttas runt och strykas och bindestreck ska ändras till talstreck. Då är det fart snarare än stämningsskapande som gäller.

Fredagsunderhållning

Total Eclipse-bloggen har tidigare uppmärksammat frågan vegetarianer och vett- och etikett. Mitchell & Webb har en lite mer originell lösning på frågan.

Yours until Niagra Falls and the kitchen sinks.

Ja, precis som Elise skriver har jag haft bihåleinflammation vilket bara leder till tråkigheter ackompanjerade av högljudd klagan. Jag har varit sjuk i två månader och nu börjar visserligen antibiotikan verka men jag orkar ju ingenting! Jag jobbar hela dagarna och sen stupar jag. Därav dåligt bloggande. Jag orkar inte ens läsa något och eftersom jag försöker upprätthålla någon slags bild av mig som inte helt insnöad på tv tänker jag inte skriva någon utförlig rapport om Biggest Loser.

Just nu följer jag den spännande trafikinformationen på Arlandas hemsida. Enligt den är det enda icke försenade planet just det som Pär sitter på från Paris. Men min pappa, som naturligtvis har oändligt mycket mer pappa-skillz än jag, tog dock fram en satellitbild som visade att planet inte ens kommit in över norra Tyskland ännu, så vi får väl se när min gräsänkahet går över.

Nej, gud så tråkig jag är. Planen är att jag ska ta och rycka upp mig i helgen. Tänka positivt! Ny hårfärg - nystart, men det är en helt egen före-efter-bloggning.

Nu: Morden i Midsomer och de sista oreokakorna.

Januari är den upptagnaste månaden

Det har inte blivit så mycket uppdaterande av på sistone. Orsakerna är flera: bihåleinflammationer, Comhem och inte minst en hel del jobb. De två första orsakerna leder aldrig till något gott, men det sistnämnda resulterar i alla fall allt som oftast i texter, som brukar gå att läsa. Här och här till exempel.

Dagens outfit:

Casual friday-Obama goes after work.

Mitt nyårslöfte

Att läsa vissa bloggar är som att peta i ett varigt sår med en pinne, inget gott kan komma av det. Jag läser dem för att de är en freakshow av bisarra åsikter, grava stavningsproblem och konstiga inställningar till det mesta i livet. But alas, no more! Mitt nyårslöfte för i år är att hålla hjärnan ren från dem och alla galna kommentarstroll. Ett år utan SvD's vargjaktskommentarer.

Att jag då inleder året med att läsa Going Rouge av Sarah Palin kan ju tyckas lite kontraproduktivt, men tänk då vilka fullblods-loons som hade kommenterat om boken istället var en blogg, nu är det åtminstone bara en galning som får komma till tals. Hennes retorik är märkbart lik sverigedemokraternas, inget är någonsin hennes fel, det är etablissemanget som försöker tysta henne och hennes common sense och förstör hennes chanser till seger.


Efter att ha läst Going Rouge är jag så oändligt tacksam för att Sarah Palin inte blev vald! Jag tror visserligen att hon kommer försöka igen, men jag vill inte att den här människan ska ha någonting att säga till om någonstans!

Nu har jag börjat läsa David Sedaris When you are ingulfed in flames och livet (och döden!) känns genast mycket bättre.

2009

San Francisco IV

I samband med att jag i lördags morse vaknade med 39 graders feber tappade jag farten i bloggandet. Tack vare mycket vila och Walgreens sortiment av receptfria mediciner är jag nu något sånär pigg igenom och har lyckats besöka Alcatraz, SFMOMA, åka på tur till vingårdar och redwood-träd.

Det allra bästa för humöret och mot feber är att prova sig igenom hela Betsey Johnson-rean med hjälp av världens coolaste och dessutom snällaste expedit. Jag älskar att de är så trevliga i alla affärer här (förutom på Walgreens men där får man ju medicin så de behöver väl inte fjäska).

Igår tillbringade jag eftermiddagen på Borders och kom därifrån med en mycket tung kasse böcker som jag ska försöka släpa vidare till Sverige.

Mat vi har ätit här: Amerikansk, thailändsk, indisk, japansk, kinesisk, mexikansk.

I am... a wonderful actor

Min pojkvän gästbloggar med en bild på Vincent D'Onofrio, vår favorit i genren skådespelare som pauserar mer än de pratar. Här i rollen som Kim Jong-il.

I'm not gonna diss you on the internet

('Cause my mama taught me better than that).

San Francisco III, lögnaktig lyckokaka

Vi lärde oss att åka buss här igår, det är väldigt enkelt eftersom gatorna är raka och långa och bussarna trafikerar oftast bara en gata. Så vi fortsatte vårt turistande. Vi tittade på Golden Gate Bridge. Den var stor och röd och imponerande lång. Sen åkte vi vidare till Golden Gate Park där det finns en japansk trädgård. vi drack te och åt lyckokakor. På min lapp stod det "You will have good health". Tyvärr började det regna ganska mycket när vi var där och jag blev nedkyld och fick sån huvudvärk att jag fick åka tillbaka och bädda ned mig. Åh, vad synd jag tyckte om mig själv! Självömkan all over the place.
.
Idag inleddes därför dagen med ett besök till Wallgreens för inhandling av starka huvudvärkstabletter med koffein. Tack vare dem har jag, om inte skuttat, så strosat fram i solen i the Castro och Haight Ashbury. The Castro var väldigt mysigt och Haight Ashbury var lite som ett hippie-zoo. Fun, fun!

Nu värmer jag mig under täcket och tittar på Pride & Prejudice.

San Francisco II, nyår

Igår var vi riktiga turister och promenerade tills höftkulorna blödde.

Vi hängde i Fishermans Warf och tittade på sjölejonen, bokade tur till Alcatraz och åt clam chowder. När vi tröttnade på det tyckte vi att det verkade som en bra idé att gå uppför Lombard Street, världens krokigaste och brantaste gata. Och sen gå tillbaka till Union Square för att trängas i butiker med desperata wo-girls i jakt på nyårsstass. Följdaktligen går jag som en gravt höftskadad 90-åring nu.

Men det gör troligtvis även alla San Franciscos wo-girls (nyårshattar istället för små rosa cowboyhattar men samma wo-ho!) som stapplade omkring i backarna med sylvassa höga klackar igår. Vi kan alla likt pingvinger vagga oss fram idag.

Vi avslutade 09 på en hotellbar med sköna fåtöljer och coctails gjorda av den mest stressade bartender jag sett.

Gott nytt år!