"Man frågade inte, man visste inte riktigt vad man skulle ha frågat, man var väl lite rädd för de svar man hade kunnat få ifall man kommit sig för att fråga. Man ställde inga frågor. Man väntade på att ödet skulle få ens faster eller moster att dyka upp igen eller kanske en annan faster eller moster, fast egentligen gav man väl attan i vem av dem som dök upp och man gav väl också attan i om det fanns fastrar eller mostrar. Men visst var det lite överraskande varje gång att det fanns någon som var ens faster eller moster eller kusin eller mormor eller farmor. I vardagslag klarade man sig ju utan dem, man begrep inte vad de var till för eller varför de var viktigare än andra; man gillade ju inte riktigt deras sätt att dyka upp och försvinna jämt och ständigt.
Allt man vet är att det höll på mycket länge och att det plötsligt en dag tog slut."
W eller minnet av barndomen, Georges Perec
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar