Det är måndag morgon...

När Karin Boye-biblioteket invigdes 2004 var jag en söt studentska på 21 år och jag tog det genast i bruk. Hittade den bästa platsen (tredje våningen, längst in i hörnet med utsikt över kyrkogården) och slog mig till ro. Efter detta har jag återkommit med oregelbundna intervaller i typ sju år. I sju år har jag stirrat ut genom fönstret på det lilla röda huset på kyrkogården, men allra mest på den obegripliga björken som växte bredvid huset. Den hade ett träd som växte på en gren, I kid you not. På en av de kraftigare grenarna en bit ned växte det en ny liten björk, ett litet sly med stam omkring metern och några grenar.

Där satt jag på min plats och väntade på vad som skulle hända när förgreningen på det lilla trädet nådde det stora trädets nästa gren och fastnade. Skulle grenen som slyt växte på ge efter och böja sig? Skulle det lilla trädet omsluta grenen som låg i vägen och växa vidare? Eller skulle alla delar vika sig samtidigt så att trädet till slut bildade en triufbåge? Kanske inte. Det här är den typen av lågintensiva intressen man kan utveckla när utsikten är den samma i fler år.

Spänningen ökade år för år och nu hade det lilla trädets klyka kontakt med grenen ovanför. Men så idag är trädet plötsligt fällt, det lilla huset rivet och min utsikt förvandlat till byggarbetsplats.

Varför var det ingen som hörde av sig till mig?