Det där med hur man läser, igen.

Lisa skriver om att läsa gamla och nya böcker. Lite på samma sätt som boktipsen är det här något av en vattendelare. Jag läser praktiskt taget bara gamla böcker (när jag får välja själv) och det beror i grund och botten på samma skäl som gör att jag ignorerar många boktips: Jag har inte tid.

Om man utgår från målet med att läsa böcker är att läsa böcker man faktiskt gillar, så tycker jag för min del att det finns en poäng med att ignorera hype. Titt som tätt rekommenderar någon årets bästa bok med orden "Det här är det bästa jag någonsin läst!!" Jag blir lycklig och tänker att jag gör plats i min livslånga läslista för den här dyrgripen. För att jag tänker att den måste ju vara bättre än allt annat bra jag läst. Bättre än Dickens, Austen, Brontë, Bergman, Webster. Och sedan är den sällan det. Den var bara den bästa boken det här året. Och jag blir sur.

Däremot kan jag verkligen köpa Lisas argument att det är kul att vara en del av en pågående diskussion, en samtida litteratur. Jag är inte med i det samtalet, trots att jag jobbar i det, och det kan bli lite konstigt. Det har också lett till konstiga efterverkningar, som att jag går vilse i böcker där det finns t ex mp3-spelare, men genast känner mig som hemma när någon måste rätta till hattnålen.