Syr - igen.

Jag kanaliserar min längtan efter våren genom att sy en väldigt somrig blus. Tyget hittade jag i min sylåda och kommer nog från mamma eller farmor.

Jag utgick från en H&M-topp och ritade ett eget mönster.

Jag har en knapplåda med gamla knappar där jag hittade de här fiskarna. Eventuellt kommer de från någon tröja jag hade som liten.

Första provningen.

Färdigt! Jag övervägde att låta den får ärmar också, men det är jobbigt att konstruera och sy snygga sådana så jag får helt enkelt ha en kofta till om jag fryser om armarna. Jag tänker mig att den kommer att göra sig bra till en vid kjol (fy! antifeministiskt och reaktionärt!) på Total eclipse-kollektivets Parisresa!

Fredagsunderhållning

Jag har fått säker information från en insiderkälla om att det är så här forskarlivet ser ut. Som Big Bang Theory, fast bättre koreograferat, tydligen.

Total ecleaks: IKEA

Total eclipse-kollektivet är oerhört chockat över den rafflande nyheten att Ingvar Kamprad är rik och har makten över Ikea.

Men sätt dig ned och håll i pärlhalsbandet, vi har fler Ikeaavslöjanden:

"Kamprad nazisympatisör!"

"IKEAköttbullarna innehåller brosk, kanske?!"

"Daimtårtorna innehåller inte daim!"

"Ibland får man inte med alla skruvar man betalt för!"

"De som skär till brädorna har jävligt dåligt betalt!"

"Globalisering och oreglerad frihandel har lett till oacceptabla skillnader mellan länder vad gäller arbetsvillkor!"

He sang as if he knew me in all my darkness fair

Hanna och Agnes har skrivit om Busnel. Och det är jag, det är mina jackor!

Här går jag i sjuan och är på skansen i en mörkblå busnelkofta. Caroline hade en jättefin skepparkavaj och jag ville också ha en så min mamma trollade fram den här ur sin garderob, den är ursprungligen från farmor. Notera fejk-Buffaloskorna från Din Sko!

Här är jag och Sofie rätt svåra i ettan på gymnasiet.

Här är jag och Caroline på väg till en maskerad hos Teresa utklädda till Penny Lane och Elinor Rigby. Jag tror att vi vann en påse twist, att det tog två timmar hem med nattbussen och att jag var fruktansvärt bakis dagen efter då min kusin tog studenten.

Samma ljusblå kofta för två år sedan.

Jag skulle dock vilja passa på att dementera: "Det var också de tjejerna som (förutom att ständigt vara bruna i fejan?) alltid fick positiv uppmärksamhet från alla olika håll. Minns hur jag ett tag tänkte att anledningen till att man inte fick/fick vara en del av dem låg just i en Busenelkofta." Det var nog den bruna fejan och Madeleinehåret som var orsaken till den positiva uppmärksamheten, jag har aldrig märkt att man skulle få någon sådan av Busnelkoftan.

Ett roligt arbetsår

Både jag och Amanda har ju redan sammanfattat året i bild, men eftersom det fortfarande är januari tänkte jag passa på att sammanfatta arbetsåret 2010 också.

Jag skrev vidare på mitt romanmanus och lät en bit av det passera som erotisk novell i antologin Skamlöst. Jag agerade också expert på erotisk litteratur i P3 Kultur, och satt i juryn till tidskriften Bangs erotiska novelltävling.

Jag var en av tre redaktörer för Album #2 1900-tal, som utkom under hösten. Där hade jag med två texter, om två stora favoriter: Ngugi Wa Thiong'o och John Fante. Flera andra stora favoriter fanns också med i numret, både som skribenter, ämnen och förstås som medredaktörer. Och apropå litterära album hade jag även med en text i årets utgåva av De Nios kalender.

En favorit jag inte kunde låta bli att skriva om i år heller var Georges Perec, för flm nr 9+10 skrev jag om hans film Un homme qui dort.

Jag hann också med att recensera en hel del. Allt jag recenserade var inte minnesvärt, men en del var rätt så storslaget. Som Virginia Woolfs debutroman Resan ut som utkom på svenska för första gången, Margaret Atwoods Upp till ytan som återutgavs, Marie NDiayes Tre starka kvinnor, Steinar Bragis Kvinnor och Mia Coutos Sjöjungfruns andra fot. Jag skrev också min allra första understreckare, om Jane Austen, förstås.

Austen skrev jag även om i Ord & bilds Litteratur & genre-nummer, där jag recenserade Stolthet & fördom & zombier.

Jag genomförde tillsammans med Athena hela tio stycken Semafor (och tre i bokmässans Rum för poesi). Jag borde förstås inte ha några favoriter men minns ändå särskilt Semafor goes divine med Ann Jäderlund och Elisabeth Hjorth, och Semafor goes rebel rebel med Agneta Klingspor och Sofia Nordin.

Årets nyårslöfte är att jobba mindre.

Fredagsplaner

Vin, chips och nya Little Big Planet 2!

Fredagsunderhållning

Fredagsunderhållningen här på bloggen har börjat bli lite slö, liksom vem orkar se ännu en inbäddning av en Conanintervju? Tänkte därför vara lite seriös och hämta veckans underhållning från nyhetssektionen, tack till Dagens Nyheter och Sydsvenskan.

Den som behöver kulturen mest betalar också mest

Jag fick en biljett till Teaterrepubliken öppnar apotek av Caroline i julklapp.

"På scen ställer Teaterrepubliken tre arbetslösa skådespelare. Tre skådespelare som inte nedslås av utanförskapet, utan istället ser möjligheter. Tre skådespelare som förstått vikten av entreprenörskap, och som vet att de besitter ett stort kommersiellt värde i kraft av sin humanistiska kompetens, scenbefästa kommunikationsförmåga och kulturella mervärde. Tre skådespelare som tänker lämna utanförskapet och istället skapa framtidens skådespelare."

En pjäs om kultur, entreprenörskap, arbetslöshet och inte minst kulturpolitik. Vem sitter då framför oss om inte självaste kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Kvinnan som tycker att jag ska arbeta gratis, inte tycker att kultur är ett bra ord, och nu senast försöker skylla på kritikerna för att hon inte kan få någon annan, vem som helst som inte är hon, att betala för ett operahus.


Lena Blubby Adelsohn-Liljeroth och hennes säpoeskort eller assistent eller fas 3-pryo.

Och det var så fantastiskt jävla bra! Jag skrattade så att jag grät och fick ont i magen av igenkänning av arbetslöshetsångesten. Det var en hel del publikinteraktion, men inte av den jobbiga sorten. Skådespelarna Torbjörn Lindberg, Jörgen Thorsson och August Lindmark, använde sig av publikens reaktioner lyhört och inte det minsta plågsamt. Kulturministern blev helt och hållet ÄGD, om och om igen. Jag hoppas att hon förstod det också och inte trodde att det var tre trevliga ungmoderater med en entusiastisk pitch.

SvDs recension.

Entreprenörsteater

Jag är inte direkt någon teatermänniska, men det här låter ju som en given hit.

Oprahoprahoprah

Fredagsunderhållning

Något för How I met your mother-fansen.

Alla känner apan

Wait... what?!!

Eventuellt är det en smygreferens tilll John Galsworthys Den vita apan som symbol för ett uttråkat vitt borgerskap, eller så hörde översättaren (den oficiella dvd-textaren, inte någon 14-årig internettextare) "monkey" när han sa "money" och ba: "Det låter rimligt, det tar vi!"

Jullovsläsning

Precis som Amanda har jag passat på att läsa en del under helgerna. Även om min läsning inte har varit lika fasansfull, så har den (som vanligt?) inte heller direkt varit peppig.

Eftersom jag liksom inte kan låta bli läste jag Douglas Couplands Player One, en bok som verkar ha börjat som en föreläsning, men som ändå är upplagd ungefär som de flesta Couplandromaner är upplagda - ett deprimerande ämne (peak oil-apokalypsen), en positiv och milt andlig vinkling på det ämnet, quirky karaktärer som behandlas i växlande kapitel.
Coupland är en favorit av sentimentala skäl, och jag har alltså inga förhoppningar om att se hans böcker på något som helst objektivt sätt. Även om till och med jag vrider lite på mig över gestaltningen av Rachel, den androidlika asperger/Hitchcockblondinen. Eller snarare över försöket att mysa till henne - lika lönlöst som att försöka göra en gosversion av Big Bang-Sheldon. Bokens stora behållning blir snarare miljön, det går liksom inte att misslyckas med att stänga in ett gäng människor i en airport cocktail lounge.

Jag hann också med en annan författare som jag tenderar att läsa tvångsmässigt: så fort böckerna kommer ut, och lite oberoende av hur bra de verkar vara. Och David Sedaris senaste samling berättelser Squirrel seeks chipmunk är kanske inte hans mest briljanta.

Även om jag har snöat in på djurskildringar det senaste året och i grunden är positivt inställd till Sedaris fabler, eller bestiarium, så är han ändå bäst när han skriver om släkt, vänner och obekanta i mer hänsynslöst direkt form. Hans speciella blandning av mörker och humor återfinns också här, men jag skrattar helt enkelt mindre än vanligt.

Marie NDiayes Tre starka kvinnor recenserade jag tidigare i höst, och under julen läste jag ut hennes debut från 1985 Och den ljusnande framtid, som inte är helt lätt att få tag på i svensk översättning.

Berättelsen om den unga Z. är vagt samtida, men skriven på proustmanér med långa meningar och lillgammalt ålderdomlig vokabulär som är kongenial med huvudpersonen och hans syn på livet.

Betraktelserna kring kärleken, vänskapen, skolan och livets illusioner är knappast unika i litteraturhistorien, men det är övertygande skrivet och innehåller en hel del formuleringar som man gärna återvänder till.

"Då han själv aldrig skrev ett enda ord utan att vända det ut och in för att upptäcka och från en förklarande sats utplåna alla eventuella tvetydigheter (vilket gjorde hans brev så långa), tvivlade han inte på att samma sak gällde för hans väninna och att varje ord svarade mot ett exakt tankefragment, hade en unik, särskild och subtil andemening i det sammanhang där det använts, och där den unga flickan, om hon var redbar, bara kunde ha placerat det efter rigoröst begrundande."

Lästips!

Emma Strindmar Norström skriver idag i SvD om Skunkboken!

Seså, gå och läs!

Sleep with one eye open, gripping your pillow tight

När jag började läsa Skattkammarön kunde jag inte tro att det var samma bok som jag och min bror lyssnade på om och om igen när vi var små. Det här ska alltså vara en ungdomsbok och den är jätteläskig! Jim Hawkins är typ 14 år gammal och måste klara sig bland helt livsfarliga pirater! Det är inte lite queera Jack Sparrow-pirater utan pirater som inte tycker att det är så mycket att orda om, om man ska göra myteri och hugga ihjäl folk eller inte.

Jag var tvungen att ta en paus och läsa något annat. Främlingen i huset verkade som ett bra alternativ med engelsk lantadel efter andra världskriget. 450 sidor om en distriktsläkare från arbetarklassen som dras in i familjen på Hundreds Hall när han behandlar den krigsskadade sonen i familjen.

Det är samma postkrigsstämning som hos Agatha Christies efterkrigsböcker, man kan inte längre leva på sina räntor, medelklassen får allt mer inflytande i samhället, man måste sälja av land men ingen kan tänka sig att, ni vet, ta ett jobb. Så Hundres Hall vittrar sönder, familjen måste stänga av rum efter rum och sälja alla värdefulla föremål. Ja, och sen kommer det en poltergeist också (eller om det är labourregeringen?). Och poltergeistar är det absolut otäckaste jag vet, vampyrer, demoner, zombier; bring it on. Men poltergeistar, fy fan! Och i Främlingen i huset är det ingen som förstår vad som pågår förrän det är för sent. Den dumma jävla läkaren bara kommer med rationella förklaringar om råttor i väggarna och posttraumatiskt stressyndrom. Inget salt and burn, ingen räddning.

Så, är det någon som kan tipsa om något att läsa som inte gör att man ligger vaken hela natten och försöker att verkligen, verkligen inte tänka på läskiga saker?

Läkemedel-ish

Mikael Persbrandt saluför inte bara kalsonger utan även placebo!

”kombinera tänket kosttillskott med läkemedelstänket och hitta något mellanting där.”

Inte för att jag är en vän av förkylningar, men det låter väl sådär vetenskapligt, va?

Grattis!

Total eclipse-bloggens stora adventskalenderquiz är avgjort och vinnaren korad. Flest rätt hade Arkivmannen som blev så glad att han ställde sig på en (pris-)pall med en (rosa Iittala-)pokal i handen för att fira sin skryträtt.

Bokpaket är på väg hem till Robert, Caroline, Hello World, Mats och Linnea L som nästan hade lika många rätt.

Extra beröm till Robert som svarade oerhört snabbt, wicked google-fu, och till Linnea L som svarade så roligt på många frågor.

You sunk my battleship.

Battlestar Galactica: Robotarna anfaller - mänskligheten går under. Med undantag för ca 50 000 personer i rymdskepp av olika slag som flyr anfallet och börjar söka efter den förlorade koloniserade planeten "jorden".

Är nu på säsong 4 och det postapokalyptiska rymdeposet har ändrat riktning till något kvasifilosofisktoch religionshallucinatoriskt. Alla är numera profeter. De får visioner om vad de ska äta till lunch! Ingen pratar längre med någon annan, alla förkunnar saker. Klippt och regisserat med mycket lite finess och utan något konsekvent ljudspår, ibland blir det exotiska trummor, ibland irländsk feeling.

Vad hände egentligen?

2010

Våren

Väntade på bussar i kylan. Skaffade kontor och flyttade in pärmar. Påsken firades med Cluedo och marsipandjur, och senare med mycket mat i Rinkeby. Fikade med bra människor som hette Jenny, men också andra saker. Jag fixade med och fotades för Album #2. Såg en dundersuccé om mimare på tv. Fint folk blev firade i Bredäng.

Sommaren

Hängde på landet och spelade UNO. Gick på klubb. Poserade framför parisiska turistattraktioner. Firade midsommar med stadspicknick. Vadade genom Jakobsbergs tunnelbanestation. Poserade i Uppsala. Kollade in hur man poserade förr i tiden.

Hösten

Hängde på fester och drack gratisvin. Hängde på bokmässan och drack gratisvin. Pratade om prosa på Biskops-Arnö. Tiggde pengar i Bromma. Pratade om Album #2 på Rönnells. Gick på afterwork på McClaren's.

Vintern

Kollade in höstlöven på landet. Kollade på katterna. Åt och drack och spelade med grannarna. Gifte mig. Firade jul. Firade året.