Roll those R's, Maggie!
torsdag 29 mars 2012
One's prime
Det är centralt att upptäcka när man är i sin prime. Det troligaste är att man är det när man tittar på den fantastiska, makalösa The prime of miss Jean Brodie.
tisdag 27 mars 2012
måndag 26 mars 2012
lördag 24 mars 2012
Happy Haneke!
Michael Haneke fyllde år i går, och det måste förstås firas. Själv har jag kollat på originalversionen av Funny games, en kunskapslucka jag kände behövde fyllas.
 |
| The shining (1980) |
 |
| Trasdockan (1955) |
En uppenbar skillnad mot mainstreamskräck uppdagas senare i filmen: förövarna tillåts tala direkt till kameran. Och inte bara det, de lierar sig med tittaren. Eller tvingar tittaren att liera sig med dem. Tittaren vill ha våldet, varför skulle denne annars se på filmen, när genren så tydligt har signalerats? Det är förövarnas flykt vi följer i en guppande båt mot slutet av filmen, och inte de förföljdas, som vi är vana vid.
Men även tidigare i filmen kan man se avvikelser från genren, och särskilt vilka man som tittare ska identifiera sig med. Det sker redan i första scenen. Medan familjen kör till sitt lantställe lyssnar man på musik - tror tittaren. Men i själva verket ägnar man sig åt en lek, att identifiera sångare och stycke för den klassiska musik man lyssnar på. Den genomsnittlige medelklasstittaren kan i viss mån känna igen sig, och har kanske själv börjat fundera på om det är Björling som sjunger, när mamman triumferande utropar hans namn. Det är inte en otvetydigt positiv identifikation, den sker närmast mot ens vilja. På ett plan är familjens lek förstås bara ett tidsfördriv, något man ägnar sig åt när man är uttråkad. Samtidigt finns det något vämjeligt i den skildrade leken, i den intima tillvaron i bilen där leken exponerar tydliga hierarkier i det som sett ut som självklar närhet. Mammans milt grymma vägran att avslöja musikstyckets namn för pappan; barnet som är fullkomligt uteslutet ur leken, stum. Leken degraderar också den storslagna musiken till att bli medelklassfamiljens lilla leksak. Kopplingen mellan leda, lek och medelklasstillvarons tomhet återspeglas i filmen som helhet, eftersom de två förövarna har samma motiv för sin lek som familjen för sin.
Det är också därför tittarens roll som konsument av leken "film" blir så viktig. Funny games engagerar oss med löften om att filmen kommer att vara en lek, ett tidsfördriv. Men just genom att låta filmens förövare tala direkt till oss och påtala filmens karaktär av lek, omöjliggör Haneke för oss att se filmen som enbart en lek. Vi kastas ur leken eller spelet och tvingas granska spelets själva struktur, dess förutsättningar och konsekvenser.
 |
| All that heaven allows (1955) |
fredag 23 mars 2012
tisdag 20 mars 2012
fredag 16 mars 2012
torsdag 15 mars 2012
Etikett är svårt att förstå
Magdalena Ribbing, bloggens husguru, anser att man inte bör lägga sin jacka på en plats på cafét medan man går och beställer. Om jag minns rätt så har min mamma starka åsikter i samma riktning.
Jag fattar inte riktigt. Det är ju bara ett ordningsproblem. Är det inte skönare om alla får lägga av sig sina kläder och beställa, istället för att köpa mat och inse att det inte finns någon stans att äta den? Det är ju inte som att någon hinner fika på den platsen medan man står i kön, så lång är den inte.
Det är lite som det där med torktumlaren. Spelar det stor roll om man tar bort luddet innan man torktumlar (efter personen som var före en) eller efter (sitt eget ludd)? Innan ni tar fram tjära och fjädrar så kan jag berätta att jag tar bort luddet efter mig, eftersom jag är en fegis som följer strömmen.
Och nummer tre: Män som inte fäller ner toalettsitsen. Varför är det här så hemskt? Jag är glad att de fäller upp den, det vore värre om de inte gjorde det. Däremot surnar jag när det här tas upp som feministisk fråga (faller under den här kategorin). Det finns annat att göra.
onsdag 14 mars 2012
tisdag 13 mars 2012
torsdag 8 mars 2012
Inga jävla grattis.
Ok, såhär va: 8/3 är inte kvinnornas fars dag. Det är en dag för kamp och uppmärksammandet av förtryckande strukturer. Det är inte en dag för frukost på sängen och hjälp med disken!
Och det här gör mig helt vansinnig:
onsdag 7 mars 2012
And she lived to tell the tale.
Terry funderar ibland om hon skriver för mycket om hästar och undrar om läsarna alls delar det brinnande intresset. Jag är inte intresserad av hästar, men när hon skriver så här bra så får hon skriva om vad hon vill, tycker jag.
Jag inser på samma sätt att våra läsare kanske har tröttnat på att läsa om mina tänder, men som Terry säger, det är en stor del av mitt liv, så det är bara att ta.
För den som å andra sidan tycker att mina tänder är det som gör Total Eclipse till höjdpunkten i bloggvärlden så har jag dåliga nyheter: Idag avslutade jag min rotfyllning och behöver inte komma till tandläkaren förrän i november. Hurra!
En helt oväntad insikt är att det är värre att laga ett vanligt hål än att rotfylla. Det är borrandet som är obehagligt (förutom de förhatliga bedövningssprutorna förstås, men de har ju sina fördelar också) och när man rotfyller borrar man mindre. Istället använder ens tandläkare 2 cm långa filer som hen filar bort de aslånga nervtrådarna med. Det låter hemskt men så länge man blundar och därmed ignorerar hur sjukt långa de här grejerna är, så är det ingen fara. Alltså: Tandläkarskräck? Vänta tills det gör ont på allvar, då måste du nog rotfylla. Tyvärr går det loss på omkring 4 000 (tror jag) istället för 1 000, men det kanske det kan vara värt?
Hej då tandläkaren, TTYN.
måndag 5 mars 2012
Bokregn
På mitt jobb får man ibland mail om att det finns utgallrade böcker till skänks. Jag norpade åt mig dessa idag. Tyvärr fanns inte del I, antingen för att någon annan varit snabbare eller för att ingen velat låna del I som talbok. Jag får väl googla handlingen.
fredag 2 mars 2012
torsdag 1 mars 2012
Beet Bourguignon
Amanda dreglade över det här receptet. Så då lagade jag det. Och nu bloggar jag om det. Uteslutande för att hon ska bli bitter.
Eller för att det faktiskt blev jättegott och alla borde äta det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)