Stig Larsson, När det känns att det håller på ta slut

Mina ögonlock fladdrar till, stillnar. Jag hamnar i halvdvala, kanske är det på tunnelbanan. Det är inte alltid i november men kanske är det i november. Tankarna driver iväg. Fördomar blandas med grandiosa fantasier, kreativa lösningar på vardagsproblem med märkliga teorier om hur världen fungerar.

De stundernas svävande tankar, jag skulle aldrig yttra dem. Ge dem utrymme utanför mig. Jag väger mina tankar, skiljer de som driver förbi från sådana som jag låter ta fäste, bli till något jag tror på. Jag liksom de flesta.

Det händer att jag träffar på de som inte sorterar. Som låter infall och uppenbarelse få samma vikt. Människor som har använt olika substanser, länge, ihärdigt, som har gjort att den spärren har släppt i deras hjärnor. Samtalen med dem löper på i timmar, associationerna tar aldrig slut. Kanske hinner jag säga några ord, men framförallt är orden deras.

En sådan människa är svår att vända blicken ifrån. Man nickar och ställer följdfrågor, för man vill höra mer. Om de får tala tillräckligt länge kommer de att säga något förfärande, något som gör en illamående och får en att reflexmässigt ta ett steg tillbaka, lägga armarna i kors över bröstet som ett bristfälligt skydd. Men de kommer också att säga något häpnadsväckande, förmedla en insikt som ligger precis bortom ens fattningsförmåga, som ändå verkar fullständigt sann.

Man sitter kvar. Ler, bekräftar. Trots de där tomt ekande orden, det evigt växande egot, den lättkränkta självkänslan, oförmågan att sätta sig in andra människors situation. Oviljan, framförallt, att greppa att andra människor också har kroppar, att även de kan skadas. För själv ser man på det ansikte man har framför sig och man ser mänskliga drag, en som man inte kan förmå sig att skada.

Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut är en sådan monolog. Ett sinne som (även när det tror att det lyckas dölja, kanske just särskilt då) är fullständigt blottat. Här finns glasklara insikter, formuleringar som man avundas. Här finns en konsekvent röst som aldrig klingar falskt. Här finns vidriga tankar. Beskrivningar av psykiska och sexuella övergrepp, våld, som den som talar enligt egen utsaga utövat. En svensk hederskulturs lagar dikteras, det regelsystem som krävs för att tygla en annan människa.

Rösten i När det känns att det håller på ta slut skulle kunna tala ur Larssons debutroman Autisterna. Det är människan utan kärna, hon som driver omkring utan förankring i världen, människan för vilken ingen handling och ingen idé är främmande. Skillnaden är att rösten den här gången sägs tillhöra Stig Larsson. Det är en självbiografi berättar rösten, varje ord är sant. Baksidestexten intygar: Det här är ett verkligt liv. Bokens framsida säger något annat: Roman.

Som romanfigur har Stig Larsson mycket gemensamt med Clamence i Albert Camus Fallet. Denna djävulens advokat som genom att tala direkt till läsaren gör henne till sin medbrottsling. Clamence för oss igenom ett Amsterdam vars uppbyggnad är misstänkt likt helvetets kretsar, för oss närmre och närmre sina mörkaste hemligheter. Han vill bikta sig men han vill inte egentligen be om ursäkt. Han vill att man ska ta över hemligheterna, göra dem till sina egna.

Man nickar. Man ler. Så fryser leendet. Man ser sina inre tankar där på boksidan, de fulaste, de kusligaste, de som man har kopplat bort från jaget. Hänvisat till platser med namn som det omedvetna eller det undermedvetna. Man vill inte kännas vid dem. Det är inte sanning. Det är sanning. Det är inte en acceptabel bok. Det är en acceptabel bok. Det är inte en människa. Det är en människa.