Pow! Pop! Puffin!

Att Island ligger pyrt till har väl inte undgått någon, men att deras sötaste fågel, lunnefågeln, också är hotad är kanske en nyhet.

Det största hotet heter Gordon Ramsay, även känd som Den elake kocken, ett epitet som jag alltid tagit för en överdrift, en del av en machoimage som Ramsay i egenskap av glorifierad mattant knappast kan leva upp till i verkligheten. Inte ens självbiografin Humble Pie med dess imponerande katalog över metoder att förnedra människor, lyckades övertyga mig om motsatsen.

Men när Ramsay igår dök upp hos Jay Leno och meddelade att han varit på lunnefågeljakt satte både jag och min pojkvän kvällsteet i halsen. Lunnefågeln med dess sorgsna clown-look, som på engelska har det passande namnet puffin (lite som en "penguine", fast uppuffad), som inte kan flyga eftersom den är för fet för att bära sig själv (adorable!) - Ramsay kunde lika gärna sagt att han skjutit jultomten.

snälla, snälla inte ännu!

Det här beskedet gör mig helt bedrövad.

Serge: Det stora youtuberetrospektivet

I Dagens Nyheter kunde man igår läsa att muséet Cité de la musique i dagarna drar igång en stor Serge Gainsbourg-utställning för att hylla det franska chansongeniet och jättepervot.
För den som inte känner för att lägga pengar på en parisbiljett bara för att höra Vanessa Paradis viskläsa Gainsbourgs sångtexter, rekommenderar vi i stället en Gainsbourg-på-youtube-festival. Följande är ett förslag på upplägg; periodiseringsmetoden skiljer sig något från Cité de la musiques.


1. Perioden då Serge inte fick ligga så mycket som han ville

I sin ungdom var Serge en chansonkompositör i svartvitt, som charmade folk med sina obamaöron snarare än genom att vara ful i mun. Under denna tid skrev han bland annat Jacques Prévert-hyllningen "Chanson de Prévert" som anknyter till den fina franska traditionen att dikta om döda löv och trummande regndroppar. Serge gjorde också sitt bästa för att få ligga med Brigitte Bardot, men kom inte längre än till en duett om "Bonnie & Clyde" (baserad på Bonnie Parkers egna dikter, som återfinns i svensk översättning av Lars Mikael Raattamaa i Lyrikvännen: Verskonstens ABC).

2. Perioden då Serge försökte ligga med France Gall

Detta är perioden då Serge skrev ekivoka sånger till sockersöta France Gall (som bland annat framförde en av hans låtar i Eurovisionsfestivalen), och toppade dem med videor där han storastyggavargenstirrade på henne. Till exempel "Dents de lait, dents de loup", eller "Les Sucettes" (om vilken en youtubare skriver: "serge gainsbourg is a dirty old man, he's looking to her like he wants a blowjob from france gall because he knows the meaning of the songstupid dirty motherf*cker").

3. Perioden då Serge fick ligga med Jane Birkin men föredrog att tortera henne

Under denna period var Serge ihop med Jane Birkin och tvingade henne att sjunga duetter i fel skala. Dessutom skrev han under denna tid filmen Je t'aime... moi non plus (De sexuella på svenska), där Jane Birkins karaktär utsätts för diverse sorters sexuellt, verbalt och fysiskt våld. Men samtidigt ser väldigt snygg ut. Ett bonus med filmen är Gerard Depardieus roll som en man som har ett väldigt, väldigt speciellt förhållande till sin häst.

4. Ögonblicket då Serge ville ligga med Whitney

Ögonblicket som redan youtube-kanoniserats av Filip & Fredrik.

5. Perioden då Serge antagligen inte fick ligga så mycket men gjorde ett antal provocerande videor som antydde att han låg med allt och alla

Från den här tiden minns man kanske framför allt videon med dottern Charlotte Gainsbourg ("Lemon Incest") och "Mon Legionnaire" (homoerotism med otippat slut). Men själv föredrar jag den lågmälda värdigheten i liveframträdandet av "Je suis venu te dire que je m'en vais" (ungefär: "Jag har kommit för att berätta för dig att jag ger mig av"). Låten är en återkoppling till den franska chanson-om-döda-löv-traditionen som inledde Serges karriär.

Oh, baby, baby

Alla är inte intresserade av fotboll. Alla tycker inte om teater. Alla går inte upp i brygga av frimärkssamlingar eller WoW. Och alla tycker inte om barn. Och det är klart att om man har vänner som är helt inne på fotboll eller frimärken och man själv är helt ointresserad så visar man ett artigt intresse eftersom man ofta vill vara snäll mot människor man bryr sig om. So far so good.

Men hur ofta förutsätter ytligt bekanta eller helt främmande människor att man ska vara intresserad av att prata om WoW i fyra timmar eller titta på deras hockeybilder en hel eftermiddag? Men med barn, alltså, då finns det ingen gräns för hur intressanta de är! Trots att spädbarn ägnar sig åt högst fyra aktiviteter och inte kan ett enda festligt trick. Och om man inte är helt begeistrad av varje random knodd kan man få höra saker som att man minsann inte är en "riktig kvinna", vad nu det är.

Och förresten, varför är barnvagnsplatserna på bussarna i mitten av bussen? Varför inte längst bak? Då skulle det inte bli bråk mellan föräldrarna och chauffören för att vagnarna blockerar gången och utrymmningsvägar. Längst bak i bussen går ju ingen förbi.

Det var bättre förr

Förläggarliv anno 1957 i Med glorian på sned.

Vem ska köpa Knyttet?

Lågkonjukturen börjar redan bidra till ett hårdnande samhällsklimat. Igår stals ett gäng muminkostymer från en turnerande teaterensemble. Frågan är hur den svarta marknaden ser ut för muminkostymer? Man kan visserligen tänka sig många som gärna skulle äga en sådan - barnlitteraturvetare, Hallongrottan - men frågan är vem som kan frigöra tillräckligt med cash för att förverkliga drömmen?

Det verkar förresten inte vara första gången en muminfigur är på drift.

Hemligheten avslöjad!

Som de bloggande 80-talister vi är har vi naturligtvis inga gränser för vad vi lämnar ut på nätet, inga hemligheter, inga hämningar.

Vi skulle aldrig drömma om att försöka undanhålla våra bästa recept eller aladåbtips.

Dagens matlagningstips för er vegetarianer med aladåb-munchies är agar-agar. Som gelatin men gjort på alger. Är man lite för generös med flingorna det kommer i får aladåben samma konsistens som en studsboll. En sk. studsaladåb.

Keats and Yeats are on your side

Usama bin Ladin skriver en bok om sin syn på saken.

Morrissey skriver en självbiografi.

Låt oss spekulera kring mottagandet av dessa böcker. Jag tror att bokhandeln kan dra stor nytta av att jämföra med lanseringen av Harry Potter och Da Vinci-koden.

Morrisseyfansen, de sköna killarna och de övervintrade pandorna, kommer att tälta utanför akademibokhandeln samtidigt som de listar de bästa låtarna och säljer hemmagjorda smithsfanzine till varandra. Eventuellt kommer någon händigare av dem släpa dit en tv och ett singstar så att de kan utmana varandra på This Charming Man. När boken recenseras kommer alla recensenter som gör minsta antydan till att boken inte är litterärt guld mordhotas. Men eftersom morrisseyfansen per definition är klena och saknar kunskap om kemi då de alla gått humanistisk/estetisk linje på gymnasiet är det bara tomma hot.


När Usamas bok släpps kommer reaktionerna bli spekulationer kring huruvida någonting är sant i boken. Är det bara någon som vill tjäna lite pengar på en spekulativ bok, eller är det faktiskt precis som det står på försättsbladet "Allt jag berättar är sant"? Sen kommer de religiösa knäppskallarna av olika bekännelser att börja hota bokhandlare och varandra. I detta fall ska man dock inte vara lika säker på att det är tomma hot, och akademibokhandeln kanske bör ta det säkra före det osäkra och ta in sina skyltar på natten. Det bokförlag som ger ut boken riskerar naturligtvis att hamna på terrorlistan och få sina tillgångar frysta, men vem gör inte det nuförtiden?

Ghosh!

Kronprinsessan Victoria har varit på resa i Indien, och bland annat hunnit med en middagsdejt med Bollywoodstjärnan Aamir Khan.

Annars verkar den indiska filmindustrin vara på väg att få konkurrens av den inhemska bokindustrin. Nuförtiden är det lika troligt att den indiska medelklassens barn hänger på café med latte och laptop, som att de övar danssteg på sitt rum.

I alla fall om man ska tro Augustprisnominerade Zac O'Yeah, som i senaste numret av tidskriften Karavan i en läsvärd översiktsartikel beskriver en växande indisk förlagsbransch där internationellt storsäljande författare som Amitav Ghosh kan räkna med förskott på 700.000 kronor bara för den inhemska marknaden.

I artikeln berättar O'Yeah också om det rabalder som uppstod när indisk-amerikanska tonåringen Kaavya Viswanathan lyckades utverka ett enormt förskott och en filmdeal för boken How Opal Mehta Got Kissed, Got Wild and Got a Life; när boken till slut publicerades märkte chick-lit-fans det som varken redaktörer eller kritiker verkade ha uppmärksammat, att boken var ett hopklipp av en mängd andra böcker i samma genre.

Frågan är om det egentligen kan ha gjort så särskilt stor skillnad för läsupplevelsen. Jag tänker bland annat på Martina Lowdens collagetext bestående av meningar ur Harlequin-romaner i boken Allt, som ofta gör stor succé under uppläsningar. Kombinationen av bekanta meningar och en oväntad sammansättning gör att texten fungerar både som en traditionell kärleksberättelse och en humorspegel.

Det är ändå intressant att se hur stor upprördhet Kaavya Viswanathans tilltag orsakat bland författare och läsare av en genre där klichén utgör grundstenen: Efter anklagelser från ett flertal olika författare om plagiering drog förlaget tillbaka såväl stödet för Viswanathan som hela upplagan.

Alter-uh-oh

Det är visserligen glädjande att Beyoncé har ett nytt album på gång i november, men det kan också vara dags att börja oroa sig. Beyoncé har haft ett bra år, med giftermål, feta diamantringar och säljframgångar. Därför borde hon inte ha någon anledning att få ett nervsammanbrott just nu.

Varför, kan man ju i så fall fråga sig, väljer hon då att lansera ett alterego?

Alteregot är ju ett typiskt tecken på att en artists liv är på väg åt skogen. Ibland på grund av komplicerade uppbrott från skivbolag eller partners - klassikern är förstås Prince, förlåt "Tecknet tidigare känt som Prince", nej just det Prince igen - namnbyte. Ännu mer troligt är det förstås ett tecken på ett slutgiltigt uppbrott med verkligheten - lex Mimi eller Xtina (Christina Aguilera under "Stripped"-eran).

Vi får hoppas att Sasha Fierce är ett PR-påhitt snarare än ett inre kall för Beyoncés del. Vi på Total Eclipse-bloggen tycker att alteregoutvecklingen i samhället är oroväckande, och har därför just slutat använda våra egna.

Vem tror vi att du är egentligen?

På begäran av vår praktikant DJ Füzzball har Total Eclipse-bloggen startat en service för alla medlemmar i vår facebookgrupp. Den som uppger två av sina favoritfilmer får ett psykologiskt utlåtande om sin personlighet. Metoden bygger på det "populärkulturella felslutet".

Två personer har redan skickat in och fått sina utlåtanden.

Petra von Kants bittra tårar (Fassbinder) + Crybaby (John Waters)

Blingbling, kläder och gränsöverskridande kärlek är det som gör livet värt att leva. Du strävar efter att föra in passion, party, musik och konst i din vardag. Secretary är en annan trolig favoritfilm.

Den tunna röda linjen + Gudfadern
Dina huvudintressen i livet är strategiskt tänkande och våld. På din fritid spelar du Civilization. Du har lätt att hålla huvudet kallt i stressiga situationer, även när skjutande är inblandat. Du är i grunden moralisk och har en moralisk syn på hur våld bör användas. Du gillar förmodligen även I, Claudius.

B*tch - the next generation

Den nya generationens 90210 är i full gång och frågan på allas läppar är förstås hur det mäter sig med Beverly Hills 90210. Bästa sättet att bedöma det på är att mäta bitchfaktorn.

Hittills ser det bra ut, 90210 är inte minst bra på att tillvarata bitchkraften i gamla Beverly Hills. Att Shannen Doherty återvänder i paradrollen som Brenda Walsh är så klart fantastiskt, särskilt då Brendas närvaro drar fram bitchpotentialen som låg vilande i Kellyrollen under alla de säsonger som Brenda var utskriven ur originalserien (efter hennes bitcheskapader i verkliga livet). Kelly och Brenda är visserligen såta vänner i 90210, men så fort namnet Dylan nämns fäller de ut klorna. En bonus är att Kellys mamma – en av de mer påfrestande mommy dearests som din TV-apparat har mött – gör en minnesvärd gästning.

Nästa generationens bitchar når ännu inte upp till samma nivå, men de har å andra sidan tid att växa till sig, särskilt om de säger upp bekantskapen med, Ana, den enda väninna alla de kvinnliga eleverna tycks umgås med. Den som leder packet är väl än så länge skådiswannaben Adrianna, men personligen sätter jag mitt hopp till att Naomi (spelad av AnnaLynne McCord, se ovan) går från clueless arvtagerska till fullblodig manipulatör lagom till nästa säsong.

Mest imponderande är ändå pumabitcharna. Ta till exempel mormor Tabitha, teaterdivan, som inleder varje morgon med ”scoth, I mean ice tea. And the good stuff too.” Eller hennes väninna Victoria Brewer, spelad av Linda Gray (Även känd som Sue Ellen Shepard Ewing Lockwood!)

get the hell off my property

Med ett enda välriktat gaffelhugg borde det här inte längre vara ett problem.

Om man inte vill att folk ska knycka ens mat måste det vara en bättre metod att försvara den än att skriva till Magdalena Ribbing om det. Eller vad vet jag?

Ett annat bokomslag

Dude?

Varför har Mona Sahlin skaffat highschoolkille-frillan?

Gör det inte!

När man åker rulltrappa uppåt får man, som bekant, en ganska fri sikt över personen framförs nedre halva. Eller nedre kvart, kanske? Man ser ju bara en sida. Iallafall måste jag nu sätta ned foten! Nu har alla vinterkappor åkt fram och köpts hem och vad väldigt få personer verkar ha förstått är att man alltid tar bort stygnet som håller ihop kappans sprund! Det är inte ok att ha kvar det, man ser ut som en byfåne.

Man ska även ta bort den lilla etiketten på ärmen, den är till för att hitta rätt kappa i butiken, att ha kvar den är ungefär som att ha kvar prislappen.

Dagens outfit

Förra veckan upptäckte jag att Ugly Betty har en exakt likadan tröja som jag. Exakt samma tröja. Det var ju inte så roligt, man vill inte gärna se ut som någon som har epitet "ful". Jag funderade på om jag behövde slänga ut alla mina kläder och skaffa mig en helt ny stil. Men med muntra hejarop från bl.a E-Lope ("Men i de senaste säsongerna är hon väl inte lika ful? Då har hon väl bara typ tre saker på sig som inte matchar") gav jag upp den planen.

Nu tittade jag precis på Gossip Girl och aha! Blair Waldorf (som aldrig någonsin kallas ful!) har likadana underkläder som jag! I flera avsnitt! Ok, jag inser ju att det här betyder att min klädstil antagligen är helt schizofren men den är åtminstone inte bara ful.

Tamburen #1

Viktigt meddelande: på lördag i Botkyrka konsthall blir det konst, litteratur och det mittimellan, plus bar, musik och lite trevligt häng. Träffa Total eclipse-bloggens E-lope, Brain och M-Low; Ranelidexperten.

Detaljer:
Modernista och Botkyrka konsthall presenterar Tamburen #1, ett konst- och litteraturevenemang med Magnus Bärtås, Lise Haurum Christensen, Karl Larsson, Martina Lowden, Marja-Leena Sillanpää och Ida Säll.

Den 25:e oktober kl 15 – 20 bjuder Botkyrka konsthall och Modernista in till konsthallen för läsningar, performance och samtal om litteratur och konst. Inträde 40 kr (20 kr för dig som tackar ja här på Facebook!). Bar och enklare servering med Dynamit food and music (http://www.myspace.com/dynamitfoodandmusic) kommer att finnas.

Under hösten inleder Botkyrka konsthall genom det egna artist’s book-förlaget Labyrint Press ett samarbete med Modernista. Tillsammans kommer vi att arrangera evenemang fokuserade på överlappningar mellan konst och litteratur. Vårt första arrangemang undersöker gemensamma förutsättningar för konst- respektive litteraturskapande. I samtal, läsningar, performance och screenings utvecklar vi denna diskussion tillsammans med aktuella konstnärer, poeter och författare.

Medverkar gör Magnus Bärtås (konstnär och verksam som professor på Konstfack), Martina Lowden (författare till hyllade boken Allt som belönades med Borås tidnings debutantpris 2007), Ida Säll (debuterade i våras med boken Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet och just nu student vid Litterär gestaltning på Göteborgs universitet), Karl Larsson (konstnär och poet) Lise Haurum Christensen (konstnär och just nu student vid Litterär gestaltning på Göteborgs universitet) och Marja-Leena Sillanpää (konstnär som även driver förlaget satumaa*kustantamo).

Hejda morbrors aladåb

Dagens aladåb serveras av Magdalena Ribbing.

Dipsomaniac

Lika som bär: Kortarmat

Grattis Malte!

Total eclipse-bloggen skickar sina varmaste gratulationer till Malte Persson, nominerad till Augustpriset för sin roman Edelcrantz förbindelser.

"Med överlägsen känsla för tidsfärg och tonfall fångar Malte Persson i sin första historiska roman ett sällsamt människoöde som började i rokokons och upplysningens gustavianska epok men slutade i ångans och nyttans 1800-tal. Det rör sig om ett autentiskt universalgeni, poet och uppfinnare, vän till den store Kellgren, som återuppstår i den här pseudobiografin, tillika en studie i sociala och kulturella nätverk, kort sagt: i förbindelser. Persson bär sin lärdom med en lätthet och en humor som firar triumfer i denna gobeläng över en tid som flytt."

The Redneck Whisperer

Ända sedan Karl Rove förälskade sig i George W. Bush mot slutet av 1970-talet har han deltagit i republikanska valkampanjer på ett eller annat sätt. Sedan 1990-talet omgärdas hans inblandning också av rykten om "whisper campaigns".

Till exempel ska han i den kampanj som gjorde W till guvernör i Texas 1994 ha spridit rykten om att demokraternas kandidat Ann Richards var lesbisk, något som inte gick hem så väl i sydstaten. Detta ska han bland annat ha åstadkommit genom subtila "valundersökningar" med frågor till väljarna om huruvida det skulle vara mer eller mindre troligt att de skulle rösta på Richards om de hade fått veta att hennes stab mestadels bestod av lesbianer.

Nuförtiden är John McCain och W såta vänner, men när de båda kämpade om posten som republikansk presidentkandidat år 2000 dök ett underligt rykte om att McCain hade ett svart kärleksbarn plötsligt upp i sydstaterna. Som en löpeld spred det sig via anonyma flyers på bilar utanför kyrkorna på valdagen, och via människor som ringde in till radions talkshower. Att McCains barn var adopterat från moder Teresas barnhem var det däremot få som tog sig tid att ta reda på. Medierna tycker fortfarande synd om McCain på grund av den hemska ryktesspridningen, men verkar ha glömt att W:s läger och framför allt Karl Rove pekades ut som källan.

Tidigare under 2008 års presidentval har det rapporterats att till och med Rove och McCain nu är polare, och träffas bakom lyckta dörrar. Samt att McCain numera använder sig av Roves lärjunge Steven Schmidt i sin kampanj. Vilket gör en lite misstänksam över att Rove nu kritiserar McCains kampanj för att vara för "hårdför". För öppet hårdför, kanske? Viskade rykten riskerar ju inte att slå tillbaka på den anonyma källan, på samma sätt som öppet negativa kampanjannonser fläckar ned även den smutskastande kandidaten.

Barack Obamas stab verkar i vilket fall som helst vara väl förbereda på möjliga viskade rykten. Genom att lyfta upp dem i det offentliga och samtidigt bemöta dem hoppas de förekomma republikanernas gossip girls.

Om nu inte allt det här i sig är en stor "whisper campaign" om Rove? Vad som däremot är hundra procent säkert är att han i Oliver Stones dramatisering av W:s presidentskap gestaltas av Toby Jones, som annars är mest känd för att ha gett röst åt Dobby the House Elf i Harry Potter-filmerna.

Dålig stämning

Det finns bra och dåliga skäl att stämma folk, mer eller mindre chanslösa stämningar.

I veckan stämde franska presidenten Nicolas Sarkozy f.d. chefen för den franska spionorganisationen R.G., för att hans anteckningar om Sarkozys och andra politikers privatliv läckt ut till pressen. Tydligen är Sarkozy sur över att hans otrohetsaffärer nu uppmärksammas offentligt. Sarkozys oro känns minst sagt överdriven med tanke på att han är gift med en kvinna som skapar material nog för en hel skvallertidning varje vecka. Carla Brunis senaste tilltag var ju singeln "Tu es ma came", med en låttext om hur maken är som afghanskt heroin.

En stämning som kanske trumfar Sarkozys i galenskap är annars nebraskasenatorn Ernie Chambers stämning mot Gud (p.g.a. hot om terrorism mot mänskligheten i Bibeln), som avslogs i veckan. Chambers verkar dock vara en långt mer sympatisk människa än Sarkozy, och en långt bättre representant för begreppet "maverick" än sin alaskakollega Palin och hennes polare Tyrannosaurus McCain.

Ännu mer vampyrer!

Varning, starka scener!

You are my sunshine, my only sunshine

Hej jag heter Amanda och är 24 år och ska sjunga en sång för er.

När jag var riktigt liten fanns det inte så många tevekanaler, det fanns inte heller någon fjärrkontroll till tv:n. Åtminstone inte hemma hos mig. Ändå minns jag hur Ministrålarna var så plågsamt dåliga att det var värt att resa sig upp och gå till tv:n och byta kanal (troligtvis till tennis, det var alltid tennis på tv) för att slippa eländet.

Igår hittade jag den här lappen uppsatt i Hammarby Sjöstad. Den gav mig rysningar och den bevisar även tesen:
Comic Sans=ONDSKAN.

Wannabe

Total eclipse-bloggen hittar korrfel

Språktidningen, av alla tidningar, borde väl vara ytterst noga korrläst? Uppskattningsvis är nitto procent av läsarna petnoga felfinnare som älskar att hitta fel hos andra. Total eclipse-bloggen är inget undantag och har i det senaste numret hittat två korrfel i tidningen.

1. Redaktionens adress är felstavad.
2. Hänvisningen till facit för ord-testet är till fel sida.

Gör om, gör rätt!

(Ja, vi vet att det här är ett öppet-mål-inlägg, men vi är ju bloggare, vi kan inte stava!)

So much at stake

Som en del i min kommunistiska fostran följde jag 1986 med mina föräldrar på charter till Rumänien, och besökets absoluta höjdpunkt var förstås Draculas slott i Transylvanien.

Jag var visserligen för skräckslagen för att lägga några viktiga detaljer på minnet. Jag kommer bara ihåg en stearinljusupplyst vindlande trappa och att min pappa var tvungen att stanna upp och byta film mitt under rundturen.

Draculas slott var förstås inte den fiktionella karaktären Draculas slott, utan fursten Vlad Têpes, även känd som "Vlad Pålspetsaren". Även som sexåring insåg jag att "pålspetsaren" var ett illabådande smeknamn, även om turistguiderna och mina föräldrar var sparsamma med detaljerna.

När jag nu lusläser Vlads oroväckande omfattande wikipedia-artikel kan jag inte undvika att reflektera över hur mycket dagens uppfostringsmetoder skiljer sig från äldre tiders. Där dagens mamor har svårt att förvägra sina barn något över huvud taget, hade Vlads pappa inget problem med att erbjuda sina söner som gisslan till det ottomanska riket. Det verkar troligt att det var under denna period som Vlad lärde sig allt han alltid velat veta om tortyr men varit för rädd för att fråga. Efter denna period, hintar wikipedia, hade han vissa trust issues med auktoritetsfigurer, då Vlad "distrusted his own father for trading him to the Turks".

Det får mig osökt att tänka på den uppfostran som Fredrik den stores pappa Fredrik Villhelm I tillämpade. För att lära sin son att bli en god soldat såg han till att barnet varje morgon väcktes av ett kanonskott, och kronprinsen fick ett eget barnregemente att drilla när han fyllde sex år. När han som tonåring försökte rebella genom att fly till England sköt Fredrik Villhelm sonens älskare framför hans ögon.

Fredrik den store fick i alla fall ett schyst epitet som kompensation. Vad Mihnea cel Rău, Vlad Têpes son, fick i kompensation för sin uppväxt framgår inte av historien - hans tillnamn betyder i vilket fall som helst "den onde".

Du ska va president

Bloggens praktikant Dj Füzzball rapporterar om att kampanjen för att ge den svenska politiken ett mänskligt ansikte nu har spridit sig till Facebook. Gruppen Göran Greider for president verkar visserligen framför allt vara ett enfrågeparti koncentrerat på att göra sig av med monarkin, men den för oss i alla fall ett steg närmre en värld där DJ Füzzballs dröm blir verklighet.

Även Total Eclipse-bloggen finns numera som Facebook-grupp. Gå med om du vill ha svar på frågan "How many lix?" och anmäla dig till aladåbutlottningar.

Dagens grekiska bokstav: μ (My)

Total eclipse-bloggen presenterar den grekiska bokstaven μ!

My (av äldre grekiska μυ my) (versal: Μ, gemen: μ) är den tolfte bokstaven i det grekiska alfabetet. Den hade i det joniska talbeteckningssystemet talvärdet 40. My motsvarar M, m i det latinska alfabetet och М, м i det kyrilliska alfabetet.

Lilla my används också som prefix i måttenheter (uttalas "mikro") för att beteckna en 1 miljondel av den ursprungliga måttenheten. Exempelvis μF, microfarad, 1/1 000 000 farad.

Fangtasia

Det är vampyrhöst, ni veeet! Precis alla tidningar och bloggare har skrivit om det, och ni har redan tröttnat.

What ever.

I LOVE TRUE BLOOD! Det är kärlek över gränsen till besatthet. Jag har sett allt extramaterial på HBO, jag har sett alla avsnitt flera gånger och jag kan inte sluta spekulera i vad som kommer att hända härnäst. Däremot aktar jag mig noga för att råka ramla in på forum där folk som läst böckerna skriver om vad som händer i typ bok fyra, gaaah, bok fyra!

Ok, så här är mina teorier:

Jag tror inte att det var en vampyr som dödade Grandma, det hade slösats allt för mycket blod för det, jag tror dock inte heller att det var Sam. Sam är en dimridå, vi ska tro att han är en varulv som dödar folk, men det har knappast varit tillräckligt mycket söndertrasade saker för att han skulle vara det. Jag tror att Sam har kontroll över sig själv om han blir/är hunden. Men snart måste det avslöjas vad han är, innan det blir tjatigt med samma ledtrådar.

Jag tror att Hoyt kommer att experimentera med vampyrlivsstilen och kanske konvertera.

Jag gillar ju Jason, men hoppas att Tara kan komma över honom och träffa någon lite mer, eh, smart.

Och nu vill vi se lite mer Eric! Det är ok om han pratar svenska, bara Pam inte gör det. Hennes "yag viet", var bara fånigt.

Äntligen!

Här på totaleclipse-bloggen är vi inte så nere med naturvetenskapen. Därför har vi haft lite bekymmer med Nobelpriset. Priset i medicin var ju inte särskilt svårbegripligt, vinnarna hittade virus och det var bra.

Men sen kom fysikpriset och som vanligt är det helt obegripligt. "För upptäckten av mekanismen för spontant symmetribrott inom den subatomära fysiken" Vilket, har jag läst, ska ha med kvarkar att göra, och antimateria, och att saker om inte borde existera gör det ändå. Kanske innebär det även att saker som borde existera inte gör det (vilket skulle förklara alla försvunna strumpor, nycklar, gardiner och den där espressomaskinen jag lyckats tappa bort).

Det är dock fint med vilken tvärsäkerhet vetenskapsjournalistiken rapporterar:
"Ett litet avsteg från symmetrin med en enda partikel materia extra på tio miljarder antimateriepartiklar fick vår värld att leva vidare."

Inte ett kanske eller möjligtvis inpetat någonstans. Inte ens ett cirka.

Galet gulligt

Efter succén med magasinet Mama lanseras nu kompanjontidningen Mate, för den som vill göra hundägandet till en livsstil och har svårt att uttala tvåstaviga ord korrekt.

How am I supposed to live without you?

Det kommer svåra stunder i livet då man måste klara sig utan det man håller av mest. Ibland kan man bara inte dricka kaffe, hur mycket man än vill. Det är de dagarna man gnisslar tänder i irritation varje gång någon på kontoret vrider på kaffemaskinen.

När Wally i My dinner with André ska förklara för lajvaren André Gregory varför han inte vill utforska sitt inre och söka efter ögonblick av rent varande, utan är nöjd med livet som det är, motiverar han det så här:

"And I mean, I just don't know how anybody could enjoy anything more than I enjoy reading Charlton Heston's autobiography and, you know, getting up in the morning and having the cup of cold coffee that's been waiting for me all night still there for me to drink in the morning, and no cockroach or fly has died in it overnight - I'm just so thrilled when I get up , and I see that coffee there, just the way I want it, I just can't imagine enjoying something else any more than that. I mean, obviously if the cockroach - if there is a dead cockroach in it, then I just have a feeling of disappointment, and I'm sad."

Ibland får man bara vänta ut kackerlacksdagar som denna - nästa dag står det kalla kaffet kanske där på bänken igen?

Twilight Zone

Att ligga däckad och sjuk i TV-soffan en hel helg är lite som att gå in i The Twilight Zone.

Ens tankar tas plötsligt över av ett smaklöst monster (förslagsvis Sarah Palin) och allt man ville göra igår känns plötsligt avlägset och fåfängt. När man tidigare funderat på att läsa vidare i Amorina, börjar man nu ångra att man inte köpte på sig Brunstkalendern sist man stod där i Pressbyrån och fnös åt omslaget.

Och plötsligt har man sett en hel säsong av The Hills, som tidigare framför allt framstått som ett makabert socialt experiment, men nu verkar vara ett under av spänning. Och har Paris någonsin sett så vackert ut som i en ung bortskämd amerikanskas ögon?

Framåt söndag kväll hinner man kanske se inte mindre än två nya dokusåpor i rad om halvkändisar.

Men man ska inte klaga: genom att öppna sig för alternativa livsstilar kan man lära sig många viktiga saker. Några av helgens pärlor: ju mer Tyra Banks går upp i vikt ju mer ökar chansen att en plus-size-model vinner Top Model, det finns plats för inte mindre än tre psykoterapeutserier i TV-tablån just nu, unga kvinnor som är shopaholics kan även vara rehaboholics, Denise Richards är besatt av grisar, Robin Williams blir lugnare av kokain och Ett hål i väggen är bara roligt så länge de tävlande ramlar i vattnet nio gånger av tio.