Det här var en jobbmässa. Jag har inte sett nästan någonting, eller köpt någonting. På lördagen glömde jag att äta lunch. Tre böcker blev slutresultatet: Wallflower och Nelly Sachs brevväxling med Paul Celan. Höjdpunkten: Caitlin Morans Morantologi! Jag kom släpande på böcker och författare när jag upptäckte att hon höll seminariet innan oss, i samma lokal. Raskt snodde jag 200 spänn av min chef och köpte en bok av människan som sålde utanför och ställde mig allra först i den signeringskö som inte fanns ännu. Och sedan öppnades dörrarna...
Liv Strömqvist säger att alla pratar om samma saker på bokmässan: 1. Hur mycket folk det är, och 2. Hur korta de olika kändisar de sett är. (Hon har helt rätt. Det är det enda man pratar om. Om man jobbar pratar man också om hur trött man är. Och att Jan Guillou verkligen är jättekort.)
Caitlin Moran var jättekort. Och såg ut lite som en seriefigur med svanvingesmink och den där vita hårlocken. Hon skrattade och pratade om mitt underliga efternamn och nu är vi bästisar.
Eller hur?
Gjorde också premiär på scenen. Ganska odramatiskt och roligt. Pratade också med mer än en herre som tog tillfället i akt att säga sitt hjärtas mening om förlaget jag arbetar på och dess verksamhet. Å andra sidan övervägde jag att vandalisera Timbros monter, så vi har alla våra mörkare stunder.
2 kommentarer:
Verkar som att Morans superhjältekraft är att få alla att känna att de är hennes bästisar efter ett möte. Måste ändå vara en av de mer användbara superhjältekrafterna.
Okej så nu vet vi vad du köpte för böcker. Men vad pratade du om på scenen? Och fick du en nifty anteckningsbok för besväret?
Jag förstår inte vad du menar. Min bästis Caitlin och jag har en särskild connection.
Men jag inser att andra kanske kan missförstå min bästis Caitlins vänlighet, hon drar lätt på sig efterhängsna typer som missförstår deras relation.
Skicka en kommentar