Som jag tidigare berättat bor jag i en cykelstad, men det är också en studentstad.
Detta är studenternas första riktiga vecka efter lovet och hela civilsamhället (jag) är drabbat av torgskräck. De är så många! Så små! Så vilsna! Och ÖVERALLT!
Typiska tecken på att terminen börjat:
Trafikmiljön i staden reduceras till ett långsamt, livsfarligt kaos. De nya studenterna har aldrig cyklat på allvar och tror att de går. Inte bra. Framåt oktober kommer de ha lärt sig att göra tecken och inte köra mot enkelriktat. Att använda cykellysen kommer de tyvärr aldrig att lära sig.
Grupper av vilsna ungdomar står i gathörnen. De är antingen på guidad tur eller på väg från föreläsning. I sin fullständiga, outsägliga ensamhet vill ingen gå hem, men ingen har föreslagit fika ännu. Eller så har någon gjort det och gruppen är nu på jakt efter ett fik som rymmer femton personer. Till slut hamnar de på Fågelsången.
Om gruppen har någon konstig utmärkande grej på sig (skylt, hårskydd, klätt ut sig till träd) så är de del av en nollningsaktivitet. Då regnar det nog. Det förefaller alltid regna under nollning. Men de är lika glada för det.
Den skakande insikten är att i år kan de yngsta studenterna utan problem vara födda 1994. Oj.
Välkomna, nya studenter, till den eviga ungdomens stad. Ni ska nog finna er till rätta till slut. Håll bara käften på biblioteket så att den galna tanten i hörnet inte ballar ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar