De Nya Moderaterna

Freedom of Youtube

Två viktiga yttrandefrihetsfall har engagerat mediasverige i veckan. Jag pratar förstås om Roberto Saviano som besökte Svenska Akademien tillsammans med Salman Rushdie. Samt Rikard Palm, som enligt löpsedlarna blivit avskedad för att ha sagt dumma saker som sedan synts på youtube.

Effekterna av Rikard Palm-gate kommer enligt säkra källor att bli "Död och pest och förbannelse som varar i femhundra år", och Facebookgrupperna med rubriken "Rädda Rikard Palm!" har nu vuxit till att omfatta cirka 10.000 medlemmar.

Än så länge har Rikard Palm färre supporters sammanlagt än Roberto Savianos största Facebookgrupp, men världen har fortfarande tid att vakna och inse hur viktigt det är för vår demokrati att kunna tolerera bloopers.

Torsdagsdiskussion: Ståuppkomediproblemet

C: Borde ni inte blogga om Mårten Anderssons uttalande om kvinnliga komiker i DN? "Jag tycker inte att det finns överdrivet många roliga tjejer i Sverige, och det beror på att nästan allihop utgår från att vara kvinna. Det är min teori. De går upp och säger: Jag som kvinna tycker så här Ni män, ni är så här." Mårten vet inte att män utgår ifrån att vara män men att det är det som är normen dvs det osynliga. Dumt sagt.

E: Fast... han har ju rätt om svenska kvinnliga komiker, även om det är klumpigt formulerat. Det han beskriver är ju exakt det som är problemet med Anna-Lena Brundin. Har man genomlidit ett av hennes set så förstår man precis vad man menar. Hon tror liksom att det räcker med att hon säger att "Jag är kvinna, det är inte ni". Fast problemet är förstås inte att hon utgår ifrån att hon är kvinna, utan att hon utgår ifrån att det räcker att observera det för att hon ska vara komiker. Problemet är väl för övrigt inte att det finns för få roliga kvinnor i Sverige. Problemet är väl att rätt få kvinnor använder den humorn för att försöka bli ståuppkomiker. Om det nu är ett problem.

A: Problemet är väl snarare att han inte fattar att han är man och att män är neutrum och aldrig behöver definieras utifrån sitt kön. Även om de är precis lika tråkiga.

E: Jag vet inte, han har faktiskt verkat rätt mycket vettigare än så de gånger jag sett honom. Fast det han invänder mot är ju faktiskt att kvinnliga komiker kör särartsfeminismkomedi, vilket ju till exempel Anna-Lena Brundin gör. Typ som Chris Rock som bara blir tråkigare ju mer han pratar om skillnaderna mellan könen. Det han säger är ju faktiskt: de utgår ifrån hur det är att vara Kvinna, att det särskiljer sig så ofantligt från att vara man.

A: Men män utgår ju också ifrån hur det är att vara män, men de fattar ju sällan de själva.

E: Jo, det är ju en jävligt klumpig formulering, det håller jag med om. Och om han verkligen menar att kvinnor inte ska utgå ifrån att de är kvinnor är det ju väldigt puckat tänkt. Men hans standupexempelmening är ju ett exempel på något jag ofta själv stört mig på med ståuppkomiker - både manliga och kvinnliga. Det är ju en sak att utgå ifrån sig själv och vem man är (kvinna, svart, vit, man, skåning, stockholmare etc.) och en annan att hela tiden betona skillnaderna mellan sig själv och andra grupper. Det är inte humor, mer katalogisering.

Vilket osökt får mig att tänka på...

http://www.youtube.com/watch?v=F1AuGtT5ByU
(notera Djävulen bär Prada-parodin på 0:21)

Dagsformen:

Trial and error.

Snart är det jul och lika säkert som Kalle Anka och Karl-Bertil kommer en egenproducerad miniserie på SVT. I år har man valt att filmatisera berättelsen om Selma Lagerlöf och Sofie Elkan, fantasifullt kallad "Selma och Sofie".

SVT har ju en fäbless för kostymdrama i juletid och inget fel med det, men när miniserierna har floppat så rejält de senaste åren (Snapphanarna, anyone?) borde de kanske ha lagt mer pengar på manus och produktion än på kläder som är in live. Och framförallt kanske de borde ha lagt mer pengar på casting istället för att rycka tag i första bästa innebandykille på stan och be honom säga en svensk skådespelserska.

Då kanske tv-publiken skulle sluppit vad jag frukar kommer att vara det mest bestående intrycket av "Selma och Sofie"; en Selma Lagerlöf som pratar stockholmska och gråter så att snoret rinner.

Dagens fakta

Eftersom jag under vinterhalvåret använder TV:n som en ställföreträdande sol att vakna till, brukar jag om morgonen kunna lära mig mycket oväntade saker. Som att Dolly Parton en gång bar en fantastisk påfågelklänning under en filmpremiär. Tyvärr visar sig bilder på Dolly Parton i klänningen vara svårlokaliserade. Däremot har jag numera lärt mig ännu något nytt, nämligen att det finns en hel del påfågelkostymer där ute i cyberrymden.

Den bästa är kanske ovanstående, något för tidningen Mate kanske?

Läst i tidningen.

Här skriver Elise om indiskt litteratur.

Och hos Magdalena Ribbing år återigen frågan om vegetarianer på tapeten. Jag tror att det är en generationsfråga, jag har aldrig varit med om att folk som är tjugo-någonting tycker att det är konstigt med vegetarianer, medan sextiofemplussare ibland kan bli så oerhört provocerande bara av tanken på att inte få använda samma stekspade till kött som till det vegetariska. Då handlar det knappast om att man gör det mycket svårare för någon annan utan mitt val av föda tas som kritik. Vilket ju är löjligt, jag beställer inte vegetarisk mat på t.ex. flygplan för att kritisera mina medresenärer och i och med det behöva diskutera lejonen och deras matvanor en hel flight.

Och vill man inte bjuda vegetarianer så slipper man faktiskt. Om man tycker att det är mer besvär än vad gästen är trevlig behöver man ju inte bjuda den.

Skämt åsido

Även om vi alla kan sympatisera med Woody Allens karaktär Nick Fifer i Scenes from a Mall när han går loss på en mimare med sina knytnävar, är det förstås viktigt att man försvarar även mimarnas yttrandefrihet. Trots att de är så dåliga på att utnyttja den. Detsamma gäller förstås avarten "läppsynkare".

Det är inte bara Kina som gått hårt åt populärkulturen i dagarna. Burma väljer att sikta in sig på ståuppkomiker, särskilt de som är inne på actionfilm.

Den årliga komedigalan Secret Policeman's Ball - som ges till stöd för Amnesty - verkar för övrigt ha utvidgat begreppet komedi så att det numera inbegriper även mimare.

My favorite things

Vilket osökt får mig att tänka på

"Men det som gör mig verkligt deprimerad är människor som saknar fantasi. Såna som T.S. Eliot kallar 'de tomma människorna'. Såna människor som , trots att dom har fyllt dom hål där det borde finnas fantasi med okänslig halmströ, inte har lagt märke till att dom saknar något och går omkring bland oss. Såna människor vars okänslighet gör att dom radar upp tomma ord och försöker pracka på andra dom."
Kafka på stranden, Haruki Murakami

"Skriv av. Skriv bara: vi är de tomma flickorna, med huvuden fyllda av halm. Vi är de stela flickorna, uppsträckta med glansiga ögon. Håliga, menlösa röster. Viskar som vinden i gräset."
Soja, Kajsa Sundin

"This is the dead land/This is the cactus land"
The Hollow Men, T.S. Eliot

"Dante, som i den stora diktens inledning själv gått vilse i en skog, har här i den trettonde sången kommit till en skog som gått vilse i sig själv. (---) Som ett nyfiket barn som förmanats att absolut hålla sig borta från en förbjuden godsak eller prydnad, kan Dante inte låta bli att knäcka en kvist som han fått i sin hand. Strax hörs ett rop och en röst som förebrår honom för att han helt saknar medkänsla: 'Varför stympar du mig?' Blod spränger fram ur den knäckta grenen som ur ett avslitet finger. Dante får veta att varje snår här i skogen en gång varit människor som nu förvandlats till buskar. Det är till självmördarnas skog som Dante och Vergilius nått under sin vandring."

En handfull regn, Niklas Rådström

"Jag hugger ett nytt märke i ett träd med yxan. Träden skriker tyst, blöder osynligt blod. (---) Coltrane plockar upp sin sopransax igen. Än en gång bryter upprepningen sönder verkligheten och pusslar ihop bitarna på ett nytt sätt."
Kafka på stranden, Haruki Murakami


"Jag försöker vissla för att fylla ut tystnaden. Jag visslar sopransaxofonens slinga ur Coltranes 'My Favorite things', men naturligtvs kommer mitt tveksammas visslande inte ens i närheten av det komplexa, blixtsnabba originalet. Jag bara lägger till snuttar så att det jag hör i huvudet liknar Coltranes sound."
Kafka på stranden, Haruki Murakami

"Jag återvänder till verkligheten. Varför i hela världen måste jag titta på 'Sound of Music' just nu?"
Kafka på stranden Haruki Murakami

"Girls in white dresses with blue satin sashes;Snowflakes that stay on my nose and eyelashes;Silver-white winters that melt into springs;These are a few of my favorite things."
My favorite things, Rodgers & Hammerstein

Språkvård

Apropå att vara en smartass: jag liksom många andra tycker att allt för få film- och serietitlar nuförtiden blir översatta till svenska när dessa börjar visas i Sverige.

Det skulle till exempel inte ha varit helt fel att låta ett tv-program med doktorer som ger råd till tittare heta just "Doktorerna", vilket skulle ha besparat tv-tittarna TV4-hallåans släpiga introduktion av "Daawcters".

Det mest flagranta exemplet är - som så många andra redan påpekat - filmen The Baader Meinhof Complex, en tysk film som alltså får behålla sin engelska titel i Sverige.

Men ibland går även titelöversättarivrarna för långt. Jag vet inte om det är SVT:s språkvårdsavdelning jag bör skylla på, eller om ansvaret ligger på individnivå - men när ett populärkultursbevakande program häromdagen recenserade en av mina nya favoritserier sades titeln plötsligt vara "nittiotvåhundratio".

Om man nu nödvändigtvis ska översätta titeln, varför inte hellre säga "nionolltvåettnoll", vilket skulle överensstämma bättre med den amerikanska utläsningen?

True Bloop

Caroline Ringskog Ferrada-Noli hyllar i senaste Rodeo True Blood. Hon har verkligen fattat, hon är verkligen nere med serien, hon kan verkligen alla referenser och hon kan verkligen namndroppa. Problemet är bara att det verkar som om hon inte har sett serien utan bara några youtube-klipp och introt.

Hon kallar flera gånger hålan Bon Temps för Marthaville och visserligen nämns Marthaville några gånger (t.ex. i youtubeklippet där Sookie säger "Marthaville is getting a Starbucks") men det går inte att missa att de bor i Bon Temps.

Och hon påstår att Eric, spelad av Alexander Skarsgård, pratar svenska när han är stressad. Ganska diskret stress, i sådana fall. Han säger "Vår lilla djurpark börjar växa till sig" när han träffar Sookie för att hon inte är helt vanlig och han känner det på sig. Om han även blir stressad av det döljer han det väl. Men om man inte har sett avsnittet utan säg ett klipp på youtube där han först pratar svenska, klipp, flyr från en razzia kanske man kan tro att det är vapyrkod för "alla ut!".

Vad är det med "journalister" och att inte kolla på serier man skriver om? Strunta inte i faktagranskningen, för som Morrissey säger:

Cause there's always someone, somewhere
With a big nose, who knows
And who trips you up and laughs
When you fall

Stress, stress

Har vi inte lärt oss någonting?

Forskare har lyckats återskapa mammutens arvsmassa för att en dag kunna återskapa den. Och inte för att vara den som är den, men kan de inte börja med att återskapa något litet och harmlöst istället för något så stort?

Jag vill minnas att det fanns en film på temat i min barndom. Då var det istället dinosaurier man återuppväckte och det gick ju bra, tills strömmen slogs ut och T-rex rymde och åt upp en man på dass! Kan de inte försöka återskapa de där knäppa fåglarna som självdör i Ice Age, istället?



(Och Johan Lundberg säger att populärkulturen inte kan lära oss något, HA!)

Kina - ett föredöme för oss alla.

Kina förbjuder mimande. Och jag föreslår att EU följer efter. Eller för att citera Giles från min favoritserie: "Nobody deserves mime, Buffy!"

Femton gastar på död mans kista, yo-ho och en flaska med rom.

Min senaste faschination är pirater. Riktiga pirater. Inte Disney-pirater eller vägpirater utan det faktum att det faktiskt finns sjörövare som med snabba båtar kör ikapp lastfartyg och med enterhakar och repstegar bordar och kapar fartygen.

Det finns olika sätt att skydda sig mot pirater, ICC (som anti-piratbyrån fast på riktigt) rekommenderar att man på sitt fartyg installerar ett stort elstängstel som ger stötar på 9000 volt om man försöker borda skeppet. Hamnar man under attack ska man styra mot vågorna och försöka skapa så mycket sjö som möjligt för det bli av förklarliga skäl svårare att lägga piratskeppet intill fartyget i hög sjö. Dessutom är det bra att installera ett satelitbaserat spårningssytem (kommer i diskret förpackning!) så att rederiet kan hitta en, om man skulle bli kapad.

Jag och DJ Füzzball föreslår att istället för att välja Suezkanalen utnyttja att jorden är rund och välja Panamakanalen (ett land, en stad, en hatt) eller utnyttja växthuseffekten och välja nordostpassagen.

Lite piratfakta:
- Ordet pirat kommer från grekiskans piera, 'försöka' el. 'angripa'
- Andra namn för sjörövare: buckanjär, kapare, korsar
- Till 1856 kunde man vara statligt sanktionerad kapare, om man hade ett kaparbrev och bara anföll fiendenationers handelsskepp.
- Många piratskepp hade egna sjukförsäkringar för sin besättning där de som skadades fick ersättning.
- I stockholms skärgård finns det flera vikar där pirater gömde sig och utgick ifrån när de anföll handelsfartyg på väg in till Stockholm. En fick jag och T använda som nödhamn en natt för några år sedan när vinden vänt och vi blivit tvugna att segla till en ny natthamn klockan tre på natten.

Årets julklapp: en extra dimension.

Årets julklapp har av handelns utredningsinstitut utnämts vara upplevelser. Det finns flera företag som säljer presentkort för upplevelser om man inte själv orkar klippa och klistra och ge bort fyra middagsdiskningar eller så. Då kan man köpa lite mer fancy upplevelser, spa-helger, ballongflyg och till alla blivande föräldrar med bulle i ugnen som redan har allt kan man ge 4D ultraljud.

Ja, ni läste rätt, inte 2D, inte 3D utan fyra hela dimensioner foster! Jag är, som tidigare nämnts, inte någon expert på fysikens lagar och de dimensioner jag är bekant med utanför sci-fi är bredd, höjd och djup. Vilken är den extra dimensionen de erbjuder med sitt ultraljud? Troligtvis någon slags helvetesdimension där man smälter barn eftersom bilderna verkar se ut såhär:
Det står dock ingenstans om fräsiga 3D-glasögon behövs för att kunna se alla dimensioner eller om de i sådanafall ingår eller köps separat till julklappen.

Idolkväll

E: De säger att hon är den nya Bonnie Tyler.

F: Bonnie Tyler snurrar runt i sin grav när hon hör det här.

E: Bonnie Tyler lever ditt svin!

Var är kärleken och lusten?

Gästbloggare: Anna Hjerpe, mammaledig förlagsredaktör
-----

Var är kärleken och lusten? Vad hände med att om du visar kärlek får du kärlek? Detta undrar jag efter att ha sett ”Förgrymmade ungar” på SVT i söndags. Visserligen känns dokumentären något vinklad men budskapet köper jag. För äntligen vill någon förklara vad detta eviga tjat om ordning och reda egentligen går ut på. Att det är dags för ”ordning och reda” och att ge läraren större ”befogenheter” har man ju hört till leda från vår enformige skolminister Björklund – och nu har reaktionen kommit. Några lärare har tagit till sig Björklunds egen fotbollsmatchpedagogik med gula och röda. Det är numera en metod som används av en av dokumentärens lärare, rött kort betyder ”ut ur klassrummet”, gult kort betyder ”snart åker du ut ur klassrummet”.

Andra metoder som en lärargrupp, på Björkestaskolan i Nykvarn, tyckt att det funnits fog för att införa är ”time-out”-metoden, Det är helt enkelt skamvrån eller snarare ett helt rum i det här fallet. Eleven får ”själv välja” om hon/han vill ta ”time-out” eller lyda läraren blint, ”time-out”:en betyder i det här fallet att ensam sitta i ett rum och begrunda vad man har gjort för fel. Tilläggas bör att rummet är målat i ”positivt” gult och med Simpsonbilder på väggarna, varav en är en parafras på Munchs målning Skriet (här är det istället Homer som får panikångest). Denna metod används från årskurs ett och framåt.

Denna trend, gäller dock inte bara lärare utan även föräldrar. Det finns föräldrautbildningar runtom i Sverige, varav en vid namn ”Föräldrakraft” är på frammarsch och numera finns i hälften av Sveriges kommuner. Där får föräldrar lära sig olika metoder och tekniker för att uppfostra sitt barn. Gör barnet rätt, alltså lyder föräldern, kan det delas ut en kram eller varför inte en blick, kanske lite pyssel om barnet har riktigt tur. Gör barnet fel, då är taktiken att ignorera dem. Ett effektivt sätt att få barnet att göra som man vill? Ett effektivt sätt att stympa barn känslomässigt, menar jag.

Vad gör läraren eller föräldern när ett barn argumenterar emot? Hur bemöts detta? Det som alla dessa metoder har gemensamt är att man slutat prata med barnet. Istället visar man med hela handen vad som är rätt och vad som är fel. Men tänk när vi vuxna inte vet vad som är rätt eller fel, hur gör vi då? Vi visar uppgivenhet när vi inte vill ta samtalet med våra barn, inte orkar eller har tid att möta dem. Barnens rättigheter har blivit allt viktigare från 1960-talet och framåt. Men rättigheter och demokratiskt tänkande tar tid, auktoritet är mer effektivt och mindre tidskrävande. Allt större barngrupper och allt mer tidspressade föräldrar skapar grunden för dessa auktoritetsförespråkare.

Att krama sitt barn, prata, pyssla, läsa sagor, är sådant som ingår i att vara förälder. Att ställa krav kärleksfullt, att våga ta beslut är att vara förälder. Har vi vuxna blivit så utbrända att vi inte längre orkar se våra barn i ögonen? Det är lättare att frysa ut dem tills de gör så som vi vill (inte vad som är bäst för dem). Det är en skrämmande trend detta att barn inte får störa vuxenvärlden.

Jag kommer att följa dessa ”ordning och reda”-metoder uppmärksamt framöver för nu vet jag hur de ser ut. Jag vill att mina barn ska gå på en skola där frågan är fri och där det får råda kaos inom rimliga gränser. Där andra värden än disciplin också får fokus. Där respekten för mina barn och andras är en naturlig del i pedagogiken. För jag ställer mig frågan igen: Var är kärleken och lusten?

(Rädda barnen skriver i GP om samma ämne. /A)

Det svenska humorarvet

I ett land långt borta fortsätter man kampen för bevarandet av kulturarvet.

Apropå

Apropå historiker och vampyrer:

Vlad the Historian

Vampyrer verkar vara en stark symbol i våra dagar. Man kan fråga sig vad det beror på: tänker man sig en överensstämmelse mellan hur folk i allmänhet lever och beter sig idag och bilden av vampyrer? Eller representerar vampyrer något i vår verklighet som vi är rädda för: knarkare, sociopater?

När vi såg på Boston Tea Party i måndags slog det mig att många samtida svenska historiker anammar en look som traditionellt har associerats med vampyrer. Vad döljer den där scarfen, egentligen, liksom?

Veckans retrofakta

När jag gick på dagis minns jag det som oerhört viktigt att vi skulle lära oss att själva skala våra kokta potatisar innan vi började skolan. Det måste på något sätt ha stressat mig, eftersom jag minns det. Kanske var jag väldigt dålig på det eller så var det känslan av att behöva ta i brunsåskladdiga potatisar som gjorde att minnet har etsat sig fast. Nuförtiden träffar jag ytterst sällan på oskalade kokta potatisar som inte är färskpotatis. Så det verkar som att den kunskapen inte var kritisk för mitt vuxenblivande.

Det var egentligen inte det jag ville berätta om, så vi går raskt vidare till 80-talsspelet Duck Hunt. Ni minns, nintendospelet där man med en orange pistol sköt mot ankor och om man missade blev man utskrattad av världens mest illojala jakthund? Det som har fängslat mig med Duck Hunt är inte själva spelet utan pistolen och eftersom jag inte är naturvetare och därför inte har läst mer fysik än "hur man bygger ett högt torn med ärtor och tandpetare" (eller var det i tekniken) har jag aldrig fattat hur den fungerar. Nuförtiden behöver man ju dock inte kunna någonting, man slår bara upp det på Wikipedia.

Och vad lärde jag mig om pistolen? Hur kan man skjuta mot teven och spelet fattar om man träffar ankan eller inte? Jo, det är inte pistolen som sänder ljuset, det är teven! Ankorna skickar iväg ett ljus och pistolen har en sensor som känner av det och då har man träffat. Tyvärr betyder detta även att man inte kan spela Duck Hunt annat än på en tjockteve, det fungerar inte med LCD eller plasma.

ett främmande land.

Saknar ni inlägget om Johan Lundberg finns det numera här.

Risken med empire-modeller.

När 40-talisterna nu börjat gå i pension har gruppen "hurtiga, pigga pensionärer utan självbild om pensionär" blivit betydligt större. Och problemet med vem man bör erbjuda sittplats på kommunala färdmedel likaså. Om man inte tycker att man är en tant eller farbror utan fortfarande hänger med, då vill man troligtvis inte få sin ålder kastad i ansiktet varje gång man åker buss. Ett delikat problem.

Imorse hände dock följande mig:

Det var ganska fullt på tunnelbanan och jag stod inklämd i ett hörn. Bredvid mig stod en liten tant som med en marginal på åtminsone 15 år passerat pensionsåldern. Jag tyckte att någon kunde resa sig och låta henne sitta men när det blev en plats ledig insisterade hon istället att jag skulle ta den.

Vilka, förutom åldringar, bör man låta sitta på tunnelbanan?

Det här, mina vänner, är risken med en kappa i empire-modell,en modell som även är känd som barn-i-magen-modellen eller buffé-modellen.

Pausbild

What would Oprah do?

Total eclipse-bloggen har ju som bekant Oprah som förebild i livet. Och vi hade svårt att hålla tillbaka tårarna när vi såg henne i folkhavet framför Barry när han höll sitt segertal. Vi har också hoppats på en ministerpost för henne men inte riktigt kunnat välja vilken som skulle vara bäst. Borde hon inte ha varit VP, egentligen?

Hur som helst verkar andra, kanske inte helt tillförlitliga, källor peka på att hon ska bli Londonambassadör!

Ett långsamt farväl

Även om det förstås är glädjande att det amerikanska folket nu har valt en president som inte bara kan läsa utan också skriva böcker, tillträder Barack Obama inte sin post förrän den 20 januari 2009.

Det återstår alltså att se hur W väljer att avsluta sina åtta år som president. Hittills verkar han välja den värdiga vägen, och har till exempel bjudit in Barry och Michelle på middag i Vita Huset, så fort de har tid.

Samtidigt kan det ju vara frestande att på något sätt avrunda sin karriär med en smäll, vilket gör att de närmsta månaderna kanske inte nödvändigtvis kommer att vara den lugna övergång som börsanalytikerna hoppas på.

I kategorin "avslut" har det här förresten alltid varit min favorit.

Smoke on the water

Min vän C skriver sin magisteruppsats om luftgitarrens historia. Den här bilden är det äldsta belägget för att luftgitarren har sitt ursprung i Sverige, här praktiserat av Anders Zlayer. Sedemera känd under namnet Zorn, han målade eventuellt en del tavlor också.

Tvärbaneminuter

Idag skriver DN om hur dålig tvärbanan är och SL och Veolia har naturligtvis ingen aning om att det är några problem.

Jag åker tvärbanan nästan varje dag. Och den är aldrig i tid. Aldrig någonsin. De ökända SL-minuterna har ynglat av sig i de ännu värre tvärbaneminuterna.

Ibland försvinner även hela tåg, man kan ha stått och väntat och följt skyltarnas nedräkning till 1 minut, till 0 minuter kvar, bara för att plötsligt se att det nu är 8 minuter till nästa tåg. Och om man då ringer och frågar SL vad som har hänt, kan de oftast inte ge något besked alls.

Det verkar även som om ingen tänkte på att belastningen skulle öka enormt när pendeltågsstationen i årstaberg öppnade. Där blir tvärbanan ofta försenad och stående för att så många ska på och av. Det gör dessutom att bussarna som ska till/från årstaberg får vänta och blir försenade för att de inte kan köra över spåren.

Vissa jag känner tar till taktiken att aldrig titta på nedräkningen och på så sätt aldrig känna sig stressad över hur dåligt tvärbaneminuterna överensstämmer med verklighetens minuter, andra knyter näven i byxfickan. Jag förvandlas till rättshaverist och vill ringa SL:s kundtjänst och fråga vad faaan som är fel, varje dag. Men jag gör inte det, för jag vet att det inte är deras fel att tvärbanan är sen. Jag ringer dem högst en gång i veckan...

Det öppna kontorslandskapets förbannelse

Det här är förbannelsen med det öppna kontorslandskapet. Man hör och ser precis vad alla andra gör, hela tiden. Snörvlande, hostande, hummande, visslande, kaffebryggande, telefonkonferansande, fingerledsknakande, kliande...

Vad fördelen med det öppna kontorslandskapet ska vara förstår jag inte riktigt. Att man slipper bygga väggar? Åh, den som ändå hade en vägg eller två!

Väderleksrapportdemens

Av olika anledningar såg jag jag ovanligt många nyhetssändningar igårkväll. Jag brukar sällan göra det annars, men igår, mycket på grund av presidentvalet i USA, såg jag och min sambo åtminstone tre olika nyhetsprogram med medföljande väderleksrapport.

När vi skulle gå och lägga oss frågade min pojkvän mig om det skulle regna imorgon. Det borde:
1. han redan veta, eftersom han sett exakt lika många meterologer och kartor som jag under kvällen.
2. jag kunnat svara på, eftersom jag fått det berättat för mig upprepade gånger med hjälp av spexiga grafiska effekter.

Men nej, vi lider tyvärr båda av grav väderleksrapportsdemens. Jag kan inte komma ihåg vad en meterolog säger. Inte ens om jag koncentrerar mig lyckas jag, det slutar alltid med att jag vaknar till vid snörapporten för fjällen och undrar vad de egentligen sa om stockholmsvädret för ungefär tre sekunder sedan.

Skulle jag bevittna ett mord och mördaren började prata om lågtryck, värmefronter och nederbörd skulle mitt minne omedelbart raderas och jag skulle aldrig kunna berätta om vem den skyldige var.

I natt avgörs det

Bootylicious

Den här dieten har jag också prövat, men det var inte för någon film.

Veckans stilförebild

Magdalena Ribbing har skaffat ny profilbild.