Var är kärleken och lusten?

Gästbloggare: Anna Hjerpe, mammaledig förlagsredaktör
-----

Var är kärleken och lusten? Vad hände med att om du visar kärlek får du kärlek? Detta undrar jag efter att ha sett ”Förgrymmade ungar” på SVT i söndags. Visserligen känns dokumentären något vinklad men budskapet köper jag. För äntligen vill någon förklara vad detta eviga tjat om ordning och reda egentligen går ut på. Att det är dags för ”ordning och reda” och att ge läraren större ”befogenheter” har man ju hört till leda från vår enformige skolminister Björklund – och nu har reaktionen kommit. Några lärare har tagit till sig Björklunds egen fotbollsmatchpedagogik med gula och röda. Det är numera en metod som används av en av dokumentärens lärare, rött kort betyder ”ut ur klassrummet”, gult kort betyder ”snart åker du ut ur klassrummet”.

Andra metoder som en lärargrupp, på Björkestaskolan i Nykvarn, tyckt att det funnits fog för att införa är ”time-out”-metoden, Det är helt enkelt skamvrån eller snarare ett helt rum i det här fallet. Eleven får ”själv välja” om hon/han vill ta ”time-out” eller lyda läraren blint, ”time-out”:en betyder i det här fallet att ensam sitta i ett rum och begrunda vad man har gjort för fel. Tilläggas bör att rummet är målat i ”positivt” gult och med Simpsonbilder på väggarna, varav en är en parafras på Munchs målning Skriet (här är det istället Homer som får panikångest). Denna metod används från årskurs ett och framåt.

Denna trend, gäller dock inte bara lärare utan även föräldrar. Det finns föräldrautbildningar runtom i Sverige, varav en vid namn ”Föräldrakraft” är på frammarsch och numera finns i hälften av Sveriges kommuner. Där får föräldrar lära sig olika metoder och tekniker för att uppfostra sitt barn. Gör barnet rätt, alltså lyder föräldern, kan det delas ut en kram eller varför inte en blick, kanske lite pyssel om barnet har riktigt tur. Gör barnet fel, då är taktiken att ignorera dem. Ett effektivt sätt att få barnet att göra som man vill? Ett effektivt sätt att stympa barn känslomässigt, menar jag.

Vad gör läraren eller föräldern när ett barn argumenterar emot? Hur bemöts detta? Det som alla dessa metoder har gemensamt är att man slutat prata med barnet. Istället visar man med hela handen vad som är rätt och vad som är fel. Men tänk när vi vuxna inte vet vad som är rätt eller fel, hur gör vi då? Vi visar uppgivenhet när vi inte vill ta samtalet med våra barn, inte orkar eller har tid att möta dem. Barnens rättigheter har blivit allt viktigare från 1960-talet och framåt. Men rättigheter och demokratiskt tänkande tar tid, auktoritet är mer effektivt och mindre tidskrävande. Allt större barngrupper och allt mer tidspressade föräldrar skapar grunden för dessa auktoritetsförespråkare.

Att krama sitt barn, prata, pyssla, läsa sagor, är sådant som ingår i att vara förälder. Att ställa krav kärleksfullt, att våga ta beslut är att vara förälder. Har vi vuxna blivit så utbrända att vi inte längre orkar se våra barn i ögonen? Det är lättare att frysa ut dem tills de gör så som vi vill (inte vad som är bäst för dem). Det är en skrämmande trend detta att barn inte får störa vuxenvärlden.

Jag kommer att följa dessa ”ordning och reda”-metoder uppmärksamt framöver för nu vet jag hur de ser ut. Jag vill att mina barn ska gå på en skola där frågan är fri och där det får råda kaos inom rimliga gränser. Där andra värden än disciplin också får fokus. Där respekten för mina barn och andras är en naturlig del i pedagogiken. För jag ställer mig frågan igen: Var är kärleken och lusten?

(Rädda barnen skriver i GP om samma ämne. /A)