San Francisco I

Klockan är fyra på morgonen och jag smygsurfar inne på toan för att inte väcka Pär.

Nu är vi i San Francisco. Det känns som att vi reste i en evighet. Egentligen fungerade det mesta väldigt smidigt. Men tack vare kalsongbombaren blev vi 1,5 timma sena i Amsterdam. Föga förvånande hade säkerheten höjts en aning och vi blev alla noggrannt undersökta (nejmen, hallå innanför trosorna!) och precis allt i handbagaget blev genomsökt. Vi funderade på om inte kroppsscanning var att föredra, ändå.

När vi kom fram till hostelet vi bor på (fint!) tog vi en sväng på stan (allt är precis som på film!) och åt middag på en 50's diner som hade väldigt goda vegetariska hamburgare. Då hade vi varit vakna i över ett dygn (Pär hade varit vaken i 1½) och övertröttheten gjorde oss fnittriga och ganska svajiga.

Nu har jag sovit sedan åtta är relativt utsövd. Ska försöka vila lite till och kanske äta lite Oreos som jag köpte på Walgreens igår. Där hittade vi även mycket spännande mediciner och (easy, breasy, beautiful) Covergirl!

P.S Jag visste inte att 12 grader kunde kännas så varmt. Men jag är så glad att kunna gå ut utan att frysa.

Och gott nytt år!

Kali

I Stockholm ska det bli minus 20 grader så jag åker till Kalifornien nu. I San Francisco är det visserligen inte badväder men det kommer med största sannorlikhet att bli totally awesome!

Om immigrations inte skjuter sönder min högljudda laptop kanske det kommer några inlägg utomlands ifrån.

So long!

All I want for x-mas is you, guys!

God jul, kära läsare!

Och glöm inte att med en dator och en julplaylist kan man kuppa musikvalet hos vilken gammal moster eller gudfar som helst. Här är vår lista, Teresas lista, och Helens lista.

Och om någon i panik letar efter en sista-minuten-klapp till mig är det enda jag önskar mig just nu pappersnäsdukar, nässprej, ipren och halstabletter.

Brevbio

Var just på Bio Rios kortfilmskväll med Caroline Malmström och Marika Troili, som gjort lynchig kortfilm av mitt bidrag till Brevnovellsprojektet, Du kommer att komma tillbaka till mig. Det är jag i högra hörnet, och okänd hand som griper om mossa på skärmen. Själva novellen kommer inte förrän i mars, men kanske kommer Total Eclipse-läsaren att kunna få se filmen lite tidigare än så.

Brittany

32-åriga Brittany Murphy har gått bort. Hon blev aldrig någon superstjärna, utan var den typ av starlet som återkom i samma roll i varje film, vare sig det var en komedi eller Eminems 8 mile: snygg, välstylade och lite anonym. Fast för mig kommer hon alltid att vara Tai i Clueless, innan makeovern: nördig, grungig och lite lost. Helt klart den av hennes rollkaraktärer som det är lättast att identifiera sig med.

Snö i skägget.

Jag gick ut med hunden. När jag kom in såg jag ut såhär:




True story!

I'm not gonna diss you on the internet

('Cause my mama taught me better than that).

och så vill jag tacka mamma...

Idag påminner vädret mest om när barna i Bullerbyn blir insnöade hos elake skomakaren och alla som kan undviker därför att gå ut. Själv jobbar jag hemifrån och har visat hunden vad hon har att vänta om hon insisterar på att gå ut så hon tar sovmorgon.

På gymnasiet var jag uppenbarligen en tåligare människa än jag är idag, mina vinterkläder bestod av Converse med raggsockar och en midjekort manchesterjacka. Men en dag fick min mamma nog och tvingade på mig ett par fårskinnsfodrade mockaskor med tjock sula. Snörskor, men ändå ganska mycket gemensamt med curlingkängor. De är fantastiska! Jag rotade just fram dem ur garderoben och impregnerade dem, de är fortfarande inte utslitna.

Varma fötter - yay!

Igår försökte jag mig på lager-på-lager för att hålla värmen men kände mig mest som en stoppad korv. Fick dock via facebook det peppande meddelandet: Jag brukar alltid tänka på Carsons (fab 5) modemotto:"layers add character". Tack Cattis!

Gentlemen prefer Goldie

I början av året listade jag mina favoriter bland blondinfilmerna, men så här i efterhand förstår jag att jag glömde några av de absolut bästa. James Liptons Actors Studios fick mig att inse mitt misstag ikväll, då Goldie Hawn gästade. Under kavalkaden av Goldiekomedier kom jag ihåg hur många av dem som jag sett om och om igen när jag var ung och tillbringade all min fritid framför Filmnet. Skulle jag ens uppskatta blondinfilmer idag om jag inte sett alla de klassiska Goldiesarna? Här är i alla fall min topp 5:

1. Kaktusblomman - Neil Simonpjäs som anpassats för film av bland annat Izzy Diamond, Billy Wilders främsta skrivpartner. Goldie gör urversionen av filmblondinen, och lyckas stjäla de flesta av filmens scener, trots hård kamp med Ingrid Bergman och Walter Matthau. (länk till youtubeklipp längre ned i bloggen)

2. Tjejen som gjorde lumpen - En film som Legally Blonde har mycket att tacka Goldie Hawns 80-tal för. Tjejen som gjorde lumpen är typexemplet på blondin goes karriär-filmen. Hawn var själv med och producerade.

3. Snyltgästen - En ovanligt cynisk roll spelar Hawn i Snyltgästen, en romantisk komedi om kvinnan som hustlar sig in i en mans svindyra villa och därefter in i hans hjärta.

4. Tjejen som tog hem spelet - Blondinfilmen möter high school-filmen. Konceptet från Tjejen som gjorde lumpen överfört från armén till footballfältet: blondin halkar runt i lera och förnedras i traditionellt manlig värld, men vinner till slut allas respekt.

5. Overboard - Egentligen en rätt hemsk film där arbetarklassmannen kuvar överklasskvinnan och vice versa, det gamla vanliga kärleksdramat med sadistiska undertoner. Men å andra sidan är det också väldigt roligt.

Kylan

Elise, var det Monet som åkte till Norge för att måla snö och blev förvånad över att den var precis överallt? Jag hade hoppats att slippa snö och iskyla i December, men tyvärr blev det ju inte så. Jag tycker att det finns alldeles för mycket romantiserande bilder av snö inom litteraturen. Det är bjällerklang, och slädfärder och skridskoturer i månljus, och snöbollskrig utan att någon får en sten i ögat, rosor på kinden, solsken i blick och aldrig frusna, blöta tår som värker, självsprickor i händerna eller elektriskt hår.

Men Cora Sandel beskriver vad kylan gör med människokroppen:

"När Alberte vaknar på morgonen är hon varm och skön. Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser. Ett stort, varmt lugn finns i hennes lemmar, en lekamlig frid, som är det bästa hon vet.
Hon ligger raklång med utsräckta ben.
Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring den hade sprängts.
Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kylan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den.
På kvällen ligger hon ihopkrupen under täcket i timmar, skakande av invärtes köld. Hon gör sig så liten hon kan, med benen uppdragna under sig och armarna i kors över bröstet. Uppe mellan skilderbladen sitter kylan och biter som en smärta. Hon har den i kroppen hela dagen, och den följer henne till sängs. Hennes fötter är som isklumpar, som inte tillhör henne, och blir stel av den sammankrupna ställningen.
Så småningom glider hon in i ett slags vaken dvala. Hennes kropp sover, den är iskall men domnad och utan känsel. Uppe i huvud sitter hjärnan och surrar med sitt."

Årets julkalender

Vi på Total Eclipse orkade inte ha någon julkalender i år, men den som vill kan ju alltid gå tillbaka och läsa förra årets. Annars rekommenderar jag We tell ourselves stories in order to live:s julkalender med författare framför bokhyllor.

Människor framför bokhyllor är förstås ett väldigt vanligt koncept så här inför jul. Förra årets jultips i SvD gav upphov till facebookgruppen C-J Malmbergs hem. Årets bokhyllefetischgrupp är Annina - gothernas drottning.

That december feeling

Alltså, ja, december är bättre än november. Men om man aldrig hinner sätta igång med juldekorationerna utan checkar av arbetsuppgifter istället, så är det rätt troligt att mörkret och kylan kommer att hinna ikapp en den här månaden också. Och då är det inte Rudolf the Red-nose Reindeer man lyssnar på. Nej, allt blir bara Tindersticks.

Som ett brev på posten

Fast i själva verket får man ju förvånansvärt mycket gjort även när det ser ut som att man inte checkat av mer än hälften på veckans att göra-lista. Min novell till smarta projektet Brevnoveller är klar sedan länge, trots att den inte landar i prenumeranternas lådor förrän i februari-mars. Då känner man sig som en duktig deadlinemötare.

Viktor Johanssons underbara skateromans Jag filmar dina fingrar med skeden är redan tryckt, och prenumerationen tecknar man här.

Istället för jobb

Frilanstillvaron är bipolär till sin läggning. En del veckor har man ingenting och göra, men kan inte ta det lugnt utan letar istället nervöst efter jobb. När man väl har fått uppdragen och når den där magiska gränsen där man inser att man inte kommer att kunna utföra dem alla så väl som man tänkte när man antog dem så gör man inget annat än att längta efter att inte jobba. Ta det lugnt. Se om sina favoritfilmer. De här till exempel:

Some like it hot

Meet me in St Louis

Kaktusblomman

Stardust Memories

Galet dunkelt

Den där lilla svartvita fläcken på bilden, den som nonchalant lutar sig över sitt tangentbord i färd med att avsluta sin senaste roman, är det möjligtvis en katt? Ja, det är det. Och om jag verkar lite frånvarande framöver så är det hon som är skälet. Tyvärr är jag osäker på om jag ens kan kompensera er med galet gulliga kattbilder - hon hatar paparazziblixtar.

dagens juleoutfit.

Säsongens första julklapp är inslagen och årets inslagningstema är kitch i svart, rött och grönt. I år har vi, som ni kanske noterat, inte haft tid att göra något kalenderquiz. December är tungt för stackars frilansande kulturarbetare, det är glöggmingel var och varannan dag och har man riktigt tur får man gå på kapitalförvaltningsjulefest med dresscode "Casual Black tie" (Magdalena Ribbing, var är du?!!). Så det blir svårt att hinna med frågesportandet.

Som tröst för er kära läsare med Spotify följer vi upp Total Eclipse of the höst med Total Eclipse-bloggens egna juleplaylist: Total Eclipse of the Jul.

Ok då, en kulturrelaterad julfråga kan ni få, med viss spoilervarning:
Vad exakt är det Sookie Stackhouse får i julklapp av sin morfars far i Charlaine Harris novell Gift Wrap?

V.

Tydligen är en språkmaterialistisk stöldliga på gång i Stockholm. Eller kan det rent av vara Thomas Pynchon som är i farten? Oavsett alltid läskigt att se bokstäver försvinna.

Är det inte grisar är det kor.

DN och SvD rapporterar att enligt the Guardian kan det ha varit så att Jane Austen inte dog av Addisons sjukdom, en form av primär binjurebarksinsufficiens, utan av Tuberkulos hon skulle fått av nötkreatur. Men det verkar vara ganska lösa spekulationer baserade på Austens ansiktsfärg och att hon inte blev virrig innan hon dog.

Bloggtips

Sofia Nordin, som vi skrev om i samband med Augustnomineringarna, gästbloggar på en förlagsblogg den här veckan. Både bra text och snygga bilder.

Premiär!

He got game

Äntligen en vettig helgdag.

Veckans populäraste statusuppdatering...

... blev föga förvånande "varje liten avcheckning på att göra-listan måste i november betraktas som en stor seger". Vilket visserligen delvis beror på att jag inte orkat uppdatera min status mer än två gånger den här veckan.

Millennium

Att använda ordet "ressentiment" i andra meningen i en sågning av Luftslottet som sprängdes, är inte det själva definitionen av att be om nättrollsspö? Respekt.

Svininfluensen - true story.

Så vad har ni gjort i helgen? Själv har jag mest sovit, feberyrat, mätt febern och hyllat avregleringen av apoteksmonopolet som gjorde det möjligt för P att köpa nässpray till mig på Konsum.

Jag har visseligen inte gjort något test, men allt tyder på att det är den ökända svininfluensan. Och fy fan vad jag är sjuk! Jag är inte en sån där lyckost som aldrig är sjuk och därför inte förstår vad det innebär, jag vet att man mår kasst när man är sjuk. Men det här! Det går ju aldrig över! Jag orkar inte göra någonting, orkar knappt röra mig. Och jag är så seg i huvudet att jag inte ens blir uttråkad av det enda jag kan göra är att zappa mellan Malou och olika tv-shop-inslag.

no special effects

Tips

Om man gillar antingen fåglar, Matrix eller 3D-animation ska man förresten kolla in det här.

Dagens topp 5

De fem bästa raderna från Ghostface Killahs album Ghostdini: Wizard of Poetry in Emerald City:

1. "Nice girl, that's clean, that was raised to cook/Be on the couch chilling, shorts on, reading a book/Biting on a pen, thin glasses on/French type frames by Yves Saint Laurent"

2. "She pulled her shirt down, smiled, trying to hide her butt/I said 'Nah, baby girlfriend, you ain't gotta do that/'Hope you ain't the anorexic type, trying to lose all that"

3. "Put your slippers on, have a seat, give me your leg/I got the baby oil warmed up, Dreamgirls DVD"

4. "Her face glowed like I was exposed to sunlight"

5. "Will you marry me? Will you carry me?/Through rain, hail, sleet and snow/Don't say no, you'll embarass me"

Skyldig till scarf

Som vi har konstaterat tidigare är det strängt förbjudet för historiker att röra sig i offentligheten utan något kring halsen. Henrik Arnstad, född 1967, bevisar också att påbudet inte är något som bara gäller äldre generationers vampy... förlåt, historiker. Det gör förstås inte Skyldig till skuld mindre intressant som bok, särskilt inte för den historiebesatta halvan av Total Eclipse-kollektivet.

It's beginning to look a lot like christmas, om man kisar ordentligt

Redan för någon vecka sedan konstaterade vi på Total Eclipse att Åhléns hade sitt julpynt uppe - och ena halvan av kollektivet firade genom att köpa en julröd höstkappa.

Att tidigarelägga julpyntandet är förstås det mest effektiva, men samtidigt uppenbart desperata, sättet att ignorera att det är november. Genom att hänga en julstjärna i fönstret döljer man helt enkelt effektivt de horribla nyanserna av grått som dominerar det där hemska "utomhus" som man försöker att undvika att vistas i så här års.

Utöver pynt kan jag rekommendera glögg och julmusik som de bästa kamraterna i kampen mot månaden vars namn jag från och med nu inte tänker nämna. Samtidigt är julmusik riskabel, när den är som bäst riskerar den att bli sentimental och sorglig, och motverka den livsviktiga fasaden av peppighet. Som när Michael Jackson sjunger Little Christmas Tree. Eller Judy Garland "Have yourself a merry little christmas". Ja, vilken barnstjärna som helst som sjunger julmusik egentligen.

Åh

Fredag, fredag, fredag!

Allt utom aladåb

Det här är egentligen inte en idealisk bok att läsa innan man går och lägger sig, man riskerar att bli rätt hungrig, och att drömma om foie gras och ryska dumplings. Men om man kan bortse från sådana petitesser så är det en perfekt bok att avrunda dagen med, underhållande och helt utan krav på tankeverksamhet, samtidigt som man kan lära sig helt kravlösa fakta av typen "bli aldrig restaurangägare i Moskva". Lika avslappnande som djupandning helt enkelt - så länge man inte är matskribent.

The horror, the horror

Eftersom jag är en väldigt upptagen människa hann jag inte ha skräcktemakväll förrän någon vecka efter halloween. Men det blev i gengäld en väldigt classy kväll, befolkad av lesbiska telepater, Lynch-doktorer och kalla kriget-zombies.

Blir det tårta?

Idag firar vi Gustav II Adolfs dödsdag med traditionsenliga bakelser. Tyvärr verkar det som att det är en utdöende tradition, C var inne i två konditorier på Kungsholmen som inte ens visste vad det var. Men i Årsta med sin pensionärsbefolkning fanns de, minsann!

Total Eclipse-kollektivet är ju mycket för fikande i allmänhet och tycker att vi gott kunde fira fler kungars eller stadsministrars dödsdagar med bakelser. Varför har vi t.ex. inte en Palmekaka eller en Kristinatårta?

Snillen spekulerar

Emma: Har fått helig olja från Jerusalem i present. Sajk!

Amanda: Vad ska man göra med den? Jag föreslår: poppa heliga popcorn!

Emma: Oj, alltså det här är smörjelse. Det står att jag ska ge den till kyrkans äldre så att dom kan smörja mina sjuka anhöriga friska igen i guds namn.

Amanda: ahahaha. Jag tänkte "kyrkans äldre"= pensionärer som går på kyrkkaffe och fattade inte varför de skulle utföra smörjelsen.

Emma: Ja jag fattade inte heller först. Satt och läste texten högt "call for the elders of the church and let them pray over him". Tittade upp på Lina och fick iväg den klockrent hjärndöda frågan: Vilka är det? Hur gamla ska dom vara?

Opera 1.01

När jag vaknade imorse av att grannbarnet fick spel och vägrade gå till skolan och skrek "JAG VÄÄÄÄGRAR!!!" så att hela huset hörde det blev jag först väldigt sur, sen fick jag själv ett utbrott över det vidriga vädret och sen undrade jag varför jag hade ont i fötterna. Jag brukar bara vakna med fotledsvärk om jag kvällen innan svirat runt i höga klackar och druckit vin och det hade jag tyvärr inte gjort.

Men så slog det mig att jag ju satt inklämd i ett pyttesäte på Kungliga Operan under 4 timmar igår. Människor måste verkligen ha varit mindre förr i tiden, eller så är mågruppen bara små, små östermalmstanter.



Det var ovant och ibland lätt obegripligt att se Xerxes på Operan. Handlingen var flyttad till 1930-talet och kostymerna var fantastiska men för oss som satt strax under taket hade kostymören gärna fått göra tydligare skillnader mellan de olika mansrollerna som ofta var intill förvirring lika, för att inte tala om hur svårt det var att se (och höra!) skillnad mellan män som spelas av kvinnor och kvinnor som spelas av kvinnor och klär ut sig till män.

Och hur har de råd att ha en enorm kör som är på scen högst 15 minuter sammanlagt? Även på Dramaten verkar de ha ett behov av att fylla upp scenen med statister, småroller och barn och jag förstår inte riktigt hur de motiverar det.

Ikväll blir det Semafor Goes Old School och på lördag mer psykchefstraumabearbetning på Stadsteatern. Och nu måste jag stänga av P1 morgon för att jag inte klara både snöstorm och Camilla Kvartofts idioti("men varför inte bara erkänna att vissa i samhället är viktigare än andra?" huh?!)!

Un, deux, trois soleil

Förresten så ska ni ju gå ut och köpa senaste numret av Sveriges filmtidning, flm, som skickas ut i affärerna i dagarna. Där listas 00-talets bästa svenska filmer. Och så ger jag Tre solar en andra chans.

Ni vet väl att Tre solar också är namnet på en fransk raïsupergrupp?

We make a little history, baby

Torsdagen den 5 november är det dags för en ny Semaforkväll. Det blir en old school-kväll, vi drar tillbaka till det förflutna och funderar över historieskrivningen. Jag och Athena Farrokhzad och hovdramatikern Tova Gerge är där som vanligt. Med oss har vi forskaren Sara Edenheim som manifestdebuterar i höst med Det anakronistiska manifestet och serietecknaren Loka Kanarp som ger ut sina historiska kvinnoporträtt i Pärlor och patroner.

Och i väntan på att historia ska skrivas, eller genomskådas, eller förkastas, rekommenderar jag en tid då allt var lite bättre - inte minst stoldansandet (cirka 1:50 in i videon).

Apropå don't look back, like Dylan in the movies...

... det här var jag och lyssnade på igår. Nuförtiden ser hon ut lite mer som en fräsig Judith Bulter, och det är ju verkligen inte illa.

Everybody's trying to make us another cool decade of fakers

Varning: Så här kan det sluta om det spelas Belle & Sebastian hos frisören medan man funderar på vilken frisyr man vill ha.

pimpin ain't easy

Som bekantskapskretsens främst Buffy-DVD-pimp (och True Blood-bok-pusher) kan man ju bli lite trött, kolla påsarna under ögonen liksom! Men nu har jag fått den perfekta presenten i utbyte mot säsong 5! Hejdå påsar!

Mår du jättebra? Du kanske är sjuk

Hittade förresten en bra dokumentär om frilansares vardag på youtube.

Ranelids fenomenologi

SVT har ett program som de åtminstone i tablåerna väljer att kalla litteraturmagasin. Nu är det kanske inte överväldigande ofta det handlar om just litteratur - men i kväll så. Av förhandsinfon att döma finns två torra litteraturvetare och en Författare på plats i studion. Som alla vet blir det helt enkelt inte mer underhållande än så: missa alltså inte kvällens Babel.

Fyrkantiga ögon, moi?!

Jag har börjat titta på Glee. Min bror var eld och lågor över serien och jag är ju inte den som är svårövertalad att titta på nya serier. Glee är som en galen blandning av Popular (Mary Cherry FTW!) och hur jag förställer mig att High School Musical är utan Kevin borg i huvudrollen. Det verkar aspreppy och good clean family fun tills de helt oväntat slänger in skämt om att den misslyckade bulimikern utan kräkreflex en dag kommer att vara tacksam för just det. Och jag har ju en förkärlek för onda cheerleaders och i Glee finns den ondaste av alla cheerleading-coacher, någonsin! Dessutom en baby-swop-plot som får Sunset Beach att rodna över sin dåliga fantasi. Och det allra bästa är att Joss Whedon kommer att gästregissera ett avsnitt! Yay!

Veckans Castleavsnitt var späckat med Joss Whedon-referenser. Nathan Fillion inledde avsnittet i Mals outfit från Firefly ("Didn't you wear that costume like 5 years ago?"), dottern i familjen måste passa ett ägg, och kan mördaren möjligtvis vara Buffy?

+ Kalla mig blödig, men scenen med Dexter och Deb på parkeringsplasen, ah! *GRINA*

I'm covered in bees!

Ännu en taktik för att ignorera vintermörkret som jag testade i helgen var att läsa i underhållningssyfte.

När man jobbar med böcker på ett eller annat sätt blir det liksom sällan av. Det är helt enkelt svårt att hitta de där små områdena av litteraturen som man tänker sig att man aldrig vill få betalt för att skriva om.

I helgen föll jag i alla fall för två böcker som handlade om insekter (ett område jag är lyckligt ointresserad av):Fredrik Sjöbergs Russinkungen och gamla hederliga Douglas Coupland.

Coupland är en av kanske två, tre författare som jag försöker läsa i takt med att författarskapet framskrider. Tvyärr gick det snett i och med Jpod - jag har ännu inte tagit mig igenom den språkmaterialistiska inledningen. Däremot tyckte jag att The Gum Thief var det kanske mest genialiska han skrivit. Och nu är det alltså dags för den hittills inte lika galna - och därmed mindre genialiska - Generation A. Fast karaktärerna är den vanliga couplandtypen, som gamla bekanta, och det är väl ändå mest på grund av den tryggheten som man läser honom. Hittills är franska WoW:aren Julien min favorit, med repliker som: "I hate the world. I hate that everything has a surface - hardness; softness - the way everything has a smell: chestnut blossoms and roasting chickens."

På sätt och vis är Russinkungen motsatsen till Couplands roman. Där Couplands tecknar en rädsla för att att människan ska förlora rädslan för framtiden (japp), så är Sjöberg starkt förankrad i det förflutna, och grävandet i mångsysslaren Gustaf Eisens öde. Ändå tangerar böckerna varandra, när Sjöberg kommer in på miljöfrågan: "Frågan om planetens livsmiljö - skogarna, haven, klimatet - har blivit en religion, låt vara en sekulär och grundad mer på vetenskap än urgamla sagor om gudar. Det är en bra religion, bättre än någon av de gamla. Ingen är gladare än jag att det blev så till sist. Människors andliga behov och eviga strävan att bete sig hyggligt mot varandra, har alltid sökt nya vägar, nya berättelser."

Men de här böckerna vill jag ju egentligen hellre läsa än skriva om. Så åtminstone i fallet Sjöberg hänvisar jag er till en certifierad recension istället.

Att inreda med böcker

Stefan kom just in på mitt kontorsrum och ställde upp en enorm plansch med det här bokomslaget på en hylla.

Funderar på att beställa en egen att ha hemma.

"Ställ den i fönstret", säger Stefan.

Ja, man skulle i alla fall bli populär hos sadoklubben på andra sidan gatan. Pensionärerna däremot.

Total Eclipse - det officiella soundtracket.

Grattis Sverige, nu väntar sex månaders mörker, kyla och djävulskap. För att pigga upp er och oss själva en aning har vi tagit fram en Total Elipse-spotifylista.

Från oss till er!

Youtube-bonus!

Muntra fruarna på Skansen

John Cairds uppsättning av Shakespeares Muntra fruarna i Windsor på Dramaten har försetts med Sundbornkostym. Scenografi, kostym och musik vittnar om att vi befinner oss i ett nationalromantiskt sekelskiftessverige. Scenrummet är fyllt av höga björkar, och när det befolkas av barn i knästrumpor och kvinnor i långa kjolar blir det med ens Frukost under stora björken av Carl Larsson (1896). Däremot besvaras aldrig frågan om varför vi befinner oss här. Själva berättelsen om den tjocke och fryntlige förföraren Falstaff som i ett desperat försök att tjäna pengar uppvaktar de två redan gifta fruarna Page och Ford har ingen tydlig förankring i Skansen-land, och detta val motiveras heller aldrig under föreställningens gång.



Men likväl är vi här. Folkmusiken som ackompanjerar föreställningen spelas av musiker i folkdräkt. Pjäsens grundlurade förförare Falstaff och det faktum att han inte är ifrån orten gestaltas väl i hans kostym; hans rymliga kostym går i mustiga färger och mönster, och på huvudet bär han en fezliknande huvudbonad. Han är annorlunda, han är tjock och han är rolig. Shakespeares ursprungstext har sagts handla delvis om klass, något som även Dramaten vill påskina i presstexter, men detta gestaltas endast ytligt i närmast övertydlig kostym. I Cairds uppsättning finner jag inget som tyder på att den diskussionen är närvarande: fokus ligger på komiska förvecklingar och lurendrejerier snarare än på ett intresse för karaktärernas förutsättningar eller sociala status.

Även traditionella idéer om kön genomsyrar föreställningen. Sekelskiftets viktorianska tankar präglar kostymen, med korsetterade kvinnoliv och mer funktionella manchester- och tweedkostymer för herrarna. De muntra fruarna framstår som listiga och sluga, samtidigt som männen är dåraktiga och fåniga. Det stör mig inte att kvinnorna tillskrivs intelligensen i denna pjäs, men jag har problem med uppdelningen emellan könen. Det blir så tydligt att det handlar om kvinnors och mäns olika intressen och att de ställs emot varandra som två skilda grupper. Det är en omodern syn på samhället och understryks ytterligare av det farsartade inslaget när Falstaff hysteriskt jagas runt på scenen iförd kvinnokläder. En man i kvinnokläder verkar vara höjden av humor.



På Dramatens hemsida finns en intervju med Caird där han försöker beskriva valet att placera just denna komedi i det förra sekelskiftets Sverige. Han pratar om att Carl Larsson målade ”such a warm community of people” men lyckas inte ens där förmedla varför man förlagt pjäsen i konstnärens samtid. Kanske handlar det om ett eget intresse för de svenskt nationalromantiska, eller så är det en typ av publikfrieri för att få den svenska publiken att identifiera sig med något hemtamt, traditionellt. Scenografi, kostym och mask är alltså på en gång genomtänkt och inte: den är konsekvent och följer en tydlig idé men denna idés förankring i berättelsen verkar inte existera.

Uppsättningen är lustig underhållning byggd på folkliga, humoristiska konventioner om kön, sexualitet och kärlek. Letar man efter ett budskap är det varken särskilt politiskt eller ens tydligt. Det är snarare en lättsam moralisk förkunnelse betraktaren får med sig – låt inte din hybris och ditt sexuella bekräftelsebehov ta över, och du riskerar att bli utmobbad av hela gemenskapen om du särskilt underskattar kvinnor. Men varför behöver man idag påpeka att man inte ska underskatta kvinnors intelligens? Och varför är det roligt? Ytterligare ett budskap som skönjas när Anne och Fenton till slut får varandra är att den romantiska kärleken är värdefullast av allt och inte har att göra med pengar eller maktinstanser som föräldrar.

Men jag undrar fortfarande vad som känts aktuellt i denna pjäs när man tagit beslutet att sätta upp den. Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan Shakespeareuppsättning jag sett, Alexander Mörk-Eidems En midsommarnattsdröm som hade premiär 2006 på Stadsteatern. Genom att använda populärkulturella referenser från andra halvan av 1900-talet tillgängliggjordes komedin och blev förutom fantastiskt rolig även smart och aktuell då den genom en skarp läsning fick dessa ”eviga teman” som kärlek och svartsjuka att säga något om (och till) oss idag. Föreställningen var en succé besöksmässigt och gillades även av kritiker. Uppenbarligen går det att vara folklig, rolig och smart på samma gång. Det, om något, kan väl förknippas med Shakespeare.

Gästbloggare: Caroline Malmström

Too close to home

– Vad Brecht egentligen ville att den ska handla om, är ganska tydligt. När Matti summerar i epilogen säger han: Den gode herren kommer först när man kan vara sin egen herre. Men det är en illusion att tro på den goda kapitalismen eller den goda chefen.

Total Eclipse-kollektivet har varit på teater. Och startat eget företag.

August igen

Årets lista över Augustprisnomineringar är visserligen trist ur förlagsbranschperspektiv: är det verkligen så att årets mest intressanta böcker bara getts ut av Bonniers och Norstedts?

Däremot är ju många av de böcker som faktiskt är med på listorna bra, jag är inte minst glad över Eva Adolfssons och Ann Jäderlunds välförtjänta nomineringar.

Men mest glad är jag över att Sofia Nordins Natthimmel är nominerad i barn- och ungdomskategorin. Sofia är inte bara en sanslöst talangfull författare utan också fab som fotograf; en gång i tiden fotade hon pressbilderna till nättidskriften O-.

Glory

Se Blades of glory för tjugonde gången? Don't mind if I do.

Fyrahundrade inlägget!

You know what this is?

Lizzy the Zombie Slayer

Ta Stolthet och fördom, gör Elizabeth och mr Darcy tio gånger så stolta och extremt våldsamma, ge dem kampsportsträning från Kina respektive Japan, beväpna dem och släpp lös zombieplågan över England. Go!

De roligaste citaten ur Stoltehet och fördom och zombier:

"'Hon är skaplig, men inte i närheten av att fresta mig. För tillfället är jag inte på humör att muntra upp unga damer som ratats av andra män.'
Då mr Darcy avlägsnade sig kände Elizabeth hur hennes blod frös till is. I hela hennes liv hade hon aldrig blivit så förolämpad. Krigareden krävde att hon skulle upprätta sin heder. Elizabeth böjde sig ned till ankelnivå, försiktigt för att undvika uppmärksamhet. Där - hennes hand fann dolken som doldes under klänningen. Hon ämnade följa denne stolte mr Darcy ut och skära halsen av honom."

"Elizabeth drog nu sin katana och högg av Lydias huvud, som föll ned i den öppna hattasken. De andra såg på i ett tillstånd av stum chock medan blodet strömmade från Lydias hals och fläckade deras klänningar. Elizabeth stoppade undan svärdet och sa i mycket mild ton: -Jag ber er alla om att förlåta mig, men jag stod inte längre ut med hennes pladder."

the Shame

Vill ni veta något om Herta Müller får ni fortsätta till klassikerbloggen. Jag har inte läst något av henne och har inte heller något av henne i min bokhylla.

Men idag var inte bara kulturelitens julafton, idag kom även nyheten att Irving Penn dött. (Något förvånad vaknade jag till kulturradions besked, jag trodde att han redan var död.) Och jag tycker att det faktum att jag har en Irving Penn-affisch ovanför min soffa kompenserar för en del av kulturskammen över att inte redan ha läst nobelpristagaren. (För att som alla vet är det lika lame att läsa en nobelpristagare efter den fått priset som att köpa en bok med filmomslag).

Ouch

Klockan 13 idag lär jag inte skrika "Äntligen!" Jag kommer nämligen att sitta i en tandläkarstol under det som den statliga televisionen har utropat kulturelitens julafton. Vore jag bara lite mer konspiratoriskt lagd skulle jag tro att folktandvården gör det med flit. Kanske får tusentals kulturarbetare sina tänder undersökta idag, courtesy of verklighetens folk?

Oh Canada

När M-Low deltog i en diskussion om bokens utveckling häromsistones så påstod hon att alla romaner i framtiden kommer att handla om marsvin. Man kan ju bara hoppas. För säkerhets skull har jag beställt den här boken, för att förekomma hypen.

Jag skulle också vilja tillägga att jag tror att all litteratur i framtiden kommer att vara kanadensisk. Margaret Atwood, Anne Carson: tänker man efter ordentligt så finns det verkligen inga intressanta författare som inte är kanadensiska. Nämnde jag att Douglas Coupland är kanadensare?

Den här kvällen tänker jag hur som helst tillbringa i Alice Munros sällskap.

On Showtime the women come and go, talking of Michelangelo

Har börjat kolla på Nurse Jackie. SVT är riktigt generösa och lägger ut de första tre avsnitten på SVT Play direkt (inte för att man orkar se dem på datorn, men tanken är god.)

Det är så himla lätt att älska det här, inte minst när man inleder serien med ett citat ur The Love Song of J. Alfred Prufrock, och avslutar avsnittet med en referens till Augustinus.

Kan ändå bli lite avundsjuk på att det krävs så lite som ett par citat för att en tv-serie ska framstå som smart. Lägger man in ett Eliot-citat i en roman så känns det ju snarare hopplöst gjort. Inte för att det skulle hindra mig.

Programledarteamet fångade tillsammans på bild för första gången

Igår höll jag i säsongens andra Semafor tillsammans med Athena Farrokhzad. Fördubblat antal besökare sedan förra gången kändes helt okej. Kan ha något att göra med att Athena passade på att säga smarta saker och se fantastisk ut i gårdagens På Stan. Eller kanske var det på grund av de briljanta författargästerna Kristofer Folkhammar och Kristina Hultman. Eller Tova Gerge, hovdramatikern som alltid offrar sig för sin konst - denna gång med hjälp av en häcksax.

Fast populäriteten har sina nackdelar. Stackars Amanda fick sitta på golvet - hallå, nobody puts Amanda in the corner!

Close to you

OMG! Oprah är i Köpenhamn! Har hon någonsin varit så nära tidigare?

I sådana här situationer är det viktigt att fråga sig vad Oprah skulle göra. Jag tänker mig att hon kanske inte skulle bestämma sig för en roadtrip med stalkerförtecken? Men jag är inte helt säker.

Vad gör vi i här?

Vad gör Total eclipse-kollektivet i Stockholm när Oprah är i Köpenhamn?!

Ja, ok... Imorgon går vi på Semafor och sen på Mumsfesten.

gaaah!

Jag blir mer och mer irriterad på spotifyreklamen om att inte använda bilen på onsdagar. Morgan Alling meddelar hurtigt att det är mycket billigare att inte ta bilen korta resor och bättre för miljön och bättre för hälsan. Och om alternativet är att gå och vi bortser ifrån tid=pengar, visst. Men om alternativet är kollektivtrafik är det verkligen inte billigare att inte ta bilen!

Att åka till Hammarby sjöstad fram och tillbaka två gånger med tvärbanan kostar 60 kronor. Att åka till Hammarby sjöstad fram och tillbaka två gånger med bil kostar 12 kronor.

Det är klart att det är sämre för miljön att ta bilen, men sänk biljettpriset då!

kevlarstrumpbyxor

Förresten ramlade jag omkull idag. I Hammarby sjöstad av alla ställen. Jag var på väg till tvärbanan med en väldigt tung axelremsväska två stora kassar och en hund i famnen då jag på grund av plötslig obefintlig friktion under fötterna stöp i backen. Det är dock inte det viktiga med den här sedelärande berättelsen, det är knappast första eller sista gången jag välter spiknykter mitt på ljusan dagen. Det viktiga är att allt höll: datorn, hunden, mobilen och STRUMPBYXORNA! H&Ms 120 denier-strumpbyxor fick inte en skråma, trots att huden under blev både uppskrapad och blå!

Allt som skadades var min värdighet, men den är det inte så mycket med ändå.

Burn, Baby Burn

Idag i Radio Stockholm intervjuades en brandingengör från södertörns brandförsvar om hur alkogel brinner. Jag tror att det var apropå att elever i någon skola hade eldat alkogel. Det gjorde mig hur som helst väldigt glad. Jag har länge undrat hur alkogel brinner men varit för feg för att testa själv. Men som all alkohol brinner det med en nästan osynlig låga, den trögflytande gelen gör dock att lågan inte kommer upp i särskilt höga temperaturer, fick man veta. Dock var det inte en särskilt bra idé att elda alkogel eftersom den nästan osynliga lågan gör det svårt att avgöra huruvida man släckt elden ordentligt eller ej.

Sammanfattning av messen

Årets miss: Sitta på spårvagn nr 6 från Hisingen och göra sightseeingtur genom Göteborg medan M-Low pratade om framtidens roman.

Årets hit: Att inte ha svinis än.

Bästa affären på Kville torg: Wizard Gaming

Årets bästa prat 1: M-Low med Anneli Jordahl i Vi Läser ”divanen”.

Årets bästa prat 2: Åsa Linderborg vs Göran Hägglund i proffsiga Aftonbladetmontern.

Årets vinnare: Ponton som Årets kulturtidskrift.

Årets billäsning: Vladimir Zätas sigill i Kalle Ankapocket

Årets billåt: It’s a Heartache, Bonnie Tyler

Alla års restaurang: Gyllene Uttern

Årets partykväll: Liseberg

Bästa frisyren (som alltid): Stefan Ingvarsson

Årets EU-projekt: Brevnoveller.se

Årets pr-kupp: Gudrun Sjödén-tygkassen

Årets girlgroup: The Kafka Bunnies

Årets snyggo: Greider!

Wooh!

Oh what a mess we've made

Nu är väskorna fullpackade med Rules by Mary, bekväma skor, handdesinfektion och Alvedon. Dags för roadtrip!

Showtime

Första torsdagen i september var det premiär för min och Athena Farrokhzads serie med litterära samtalskvällar på Högkvarteret. Temat för den kvällen var Mommy dearest.

Torsdagen den 1 oktober klockan 20 är det dags igen.

Under temat "love sick" diskuterar vi varför folk insisterar på att hålla fast vid tvåsamheten, trots att den verkar bygga på lika delar klaustrofobi och separationsångest. De vi hoppas kunna få svar från är journalisten Kristina Hultman som debuterar senare i höst med Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay, och kritikern Kristofer Folkhammar vars roman Isak & Billy utkommer 2011. Läs mer här.

Kulturkonservering

För att komma in i göteborgsroadtripstämningen har jag åkt på en liten för-roadtrip nu i helgen.

Jag lyckades dessutom samla på mig en hel del bär, och hoppas nu på en lukrativ karriär inom syltindustrin.

Road trip räddad - Yay!

Den händiga pappan kom förbi med ett sprillans nytt bilbatteri, skruvade loss det gamla, kopplade i det nya och: Wazaaa! Bilen funkade igen! Jag höll i skruvar och petade upp små grejer som ramlade ned i trånga vrår i motorn och pappa gjorde allt annat. Men jag lyckades åtminstone återaktivera bilradion efter att stöldskyddet hade låst den när den blev strömlös.

Roadtrippen är räddad och vi kommer att kunna spela blandband hela vägen!

Inför bokmässan 5

Idag öppnade jag motorhuven på bilen. Jag tittade och tittade men kunde på inget vis lokalisera batteriet. Kanske hade någon stulit det, det skulle ju onekligen förklara varför bilen inte fungerade. Men motorhuven verkade vara ganska låst och visade inga tecken på inbrott så jag tog fram manualen och försökte läsa mig till lite visdom. Det fick jag:
1. Batteriet sitter inklämt längst upp till vänster halvt under vindrutan, typ i handskfacket.
2. Om man startar bilen med startkablar kan man orsaka en explosion av eld och batterisyra.

Hilfe!

Inför bokmässan 4

Bilen startar inte. Troligtvis är batteriet helt dött.

Fortsättning följer...

Ett kärleksbrev (obs! ej ätbart!)

Ibland är det inte bara räkningar i posthögen. Idag, till exempel, fick jag två paket nedknökade genom brevinkastet! Yay! Jag hade nästan glömt bort det själv men i två extravaganta strax-efter-slso-lön-ögonblick beställde jag en prenumeration på Bust och säsong ett av Joss Whedons Dollhouse till mig själv.



PS. Om du gillar att få fina paket med posten kan du gå in här och tjuvkika lite.

Vin, och så lite mat också

Kommer att sakna det här.

Varning!

Tecken på kulturkonservatism i Resident Evil.

Strategiblogg: Inför bokmässan 3

Redan nu börjar planeringen inför bokmässan för de flesta att handla om vad man måste stryka från schemat. Seminarier, hinner man nånsin med sånt? Därför är det kanske vettigt att beta av en del av årets tema, spanskspråkig litteratur, i förväg.

Befinner man sig i Stockholmsområdet lördag den 20 september har man möjlighet att göra just det. Då anordnas en litterär heldagsfiesta med latinamerikanska gäster på Södra Teatern. Från 12.30 till 17 möter man författare som mexikanske Guillermo Arriaga och argentinska Samanta Schweblin.

Basil!

Har jag förresten berättat om min basilika? Min basilika och jag borde får vara med i Odla med p1 och dela med oss av vår framgångssaga. Oh, well. vi får nöja oss med bloggen.

Det är en helt vanlig basilika, köpt på Willys som av någon outgrundlig anledning inte bestämde sig för att dö efter tre dagar. Så jag planerade om den, gav den lite näring och mycket vatten och voila! Det är en basilikadjungel! Den överlevde min minisemester i Blekinge med nöd och näppe och klarar sig förhoppningsvis när jag är i Göteborg.

Strategiblogg: Inför Bok & bibliotek 2

Annars hoppas jag lite att kulturmännen lyder det råd jag såg igår på tv för att undvika svininfluensan: Håll avståndet, och händerna borta.

90210 säsongspremiär

Trots att jag inte hann se klart hela säsongspremiären av 90210 känner jag att jag inte kan lämna avsnittet okommenterat.

Jag gillade att Silver, Naomi och Adriana fick hänga lite i svindyra baddräkter utan en massa tråkiga killar. Överlag var det avsaknaden av jobbiga karaktärer jag var mest nöjd med, ingen jobbig bäbis för Adriana att släpa runt på, ingen man-whore-Ethan (så långt jag såg), ingen puppy-eyed engelsklärare och inte heller den där lame excuse for a bad boy som blev bortsläpad till boot camp i slutet av sista avsnittet.

Annie har ju sin STORA HEMLIGHET och är dessutom helt utfrusen efter att hon ringde polisen om Naomis fest.
Hon har det inte lätt, flickstackarn. Hon har så mycket ångest att hon inte kunnat äta under hela sommarlovet, ser det ut som. Men Serena hade ju också en sån där STOR HEMLIGHET och det löste ju sig på två-tre avsnitt som jag minns det. *Hoppas*

Den största besvikelsen var helt klart Adriana som från att ha haft väldigt snyggt hår gått och sytt in löshår och skaffat exakt samma frisyr som alla andra hollywoodbrudar runt 20. Why?!!

Stay tuned!

PS. Jag saknar ju alkisfarmor också! D.S